marithape carpe diem

När jag mår som sämst så känner jag att jag kan skriva om det som gör mest ont....en kväll så hade C druckit en hel del och somnat på soffan när vi tittade på tv....jag som aldrig haft några som helst bekymmer med att visa mina känslor eller säga hur jag känner skrev ett brev till han där jag ville att vi skulle gå skilda vägar och att jag inte orkade ha det så längre....det var ett av mina misstag...jag gick upp och la mig i yngste sonens rum då han och lillasyster låg i mitt sovrum....vaknade av att nån slog på dörren och innan jag hunnit fatta vad det var så hade han slagit in dörren och sen kom det första slaget.....hur dum var inte jag som trodde att han skulle förstå...förstå att vi inte var bra för varandra....det jag kände mest var att han slog sönder dörren....det andra var jag så van vid så det kändes inte längre....vad är väl fysisk smärta mot psykisk...och nu känner jag att jag återupplever det på nåt sätt....den psykiska smärtan....den som gör mest ont....om jag ändå visste att någon fanns där för mig nu när jag mår så jäkla dåligt...men det känns som att alla bara försvinner.....älskade fina finaste dig trodde jag på....men efter alla tårar du gett mig så vet jag inte längre....