marithape carpe diem

Fick en skräckkänsla i går kväll av att den finaste skulle tycka att det var dumt av mig att ta in han i familjen i messenger...men fick ett underbart svar som gav mig lugn..så fin han är....älskar han mer än något annat....känns som han är nära när jag kramar min fina kudde och viskar i den hur mycket jag älskar han....utan han är jag ingen....endast den som haft en underbar vän som finns där när man behöver...som peppar när det är nattsvart....kan förstå min kärlek till han...den finaste....samtidigt som jag är så rädd...inte för han,utan för vad jag känner, rädd för kärleken...vill bara behålla min dröm om att han är så underbar och fin som jag tror...jag har ju drömt den drömmen förut och det blev en mardröm....därför backar jag och vill inte komma för nära...samtidigt som jag bara vill krama han och tala om vad jag egentligen känner....men jag lever på det som var i somras...när jag kunde sitta där nära han...behövde inte säga något...bara vara lycklig utan ord...bara av att han var nära.

Mår så fruktansvärt dåligt av att mina två yngsta tjejer fortfarande ser mig som den sämsta av mödrar...äldsta tjejen bryr sig inte om vad dom håller på med och älskar sin lillebror villkorslöst...tack för det min fina unge...det gör att jag orkar en stund till...men hur jag än gör, vad jag än säger så är jag den sämsta mamma som finns...bara för att jag inte tog någons parti...för att jag ville hålla mig borta från all drama och vara opartisk....de ord som sägs kan aldrig tas tillbaka...och de handlingar som gjorts ger sår som är svåra att läka...men med kärlek kan man ändå gå vidare....jag har varit hos mamma hela eftermiddagen och trots att det har varit många turer där och att hon inte alltid varit bekväm med mina val i livet så går vi vidare och min kärlek till henne finns alltid kvar...