marithape carpe diem

Ibland måste man få rasa ihop i en liten hög och bara låta tårarna strömma fritt....det är fördelen med att jobba en bit hemifrån, jag kan låta tårarna rinna och bearbeta det jag varit med om under resan hem. Mannen jag satt hos i natt hade verkligen ångest....han sträckte armarna mot mig och ville hålla mig i handen, han satt sig upp och tänkte kliva ur sängen vilket jag var tvungen att förhindra om jag inte skulle få han golvet....han drog i allt han kom åt och det ryckte i hela han. Han fick stesolid och en morfinspruta men han kämpade emot så det tog lång tid innan han slappnade av och somnade....men ändå tittade han upp på mig ibland som att förvissa sig om att han inte var ensam....det är en sak att sitta hos någon som somnar in lugnt och stilla och det är ju så det går till för det mesta, men sån ångest och svårt att släppa taget har jag aldrig varit med om förut.....kvart i sju blev han jätteorolig och började kaskadkräkas...jag försökte få upp hans huvud och satte dit en kräkpåse men han bara slog bort den så hela sängen och han blev nerspydd....en ung vikarie kom ner med taggen hon lånat av mig under natten så jag bad henne hämta nån personal som kunde hjälpa till att göra rent i sängen och mannen....tjugo över sju gick jag upp och rapporterade till gruppen om läget och naturligtvis jobbade snorkfröken idag...hon som ifrågasätter allt och inte ser vad man har gjort utan fokuserar på det som inte hunnits med eller inte rapporterats om ska göras....trött och ledsen var jag innan och inte blev det bättre av hennes bitska kommentarer och himlande med ögonen....en snabb rapport och sen ut till bilen där tårarna bara strömmade....trött från jobb i Frostviken och sen hem och börja på en gång med ett dödsfall och så det här...ibland orkar man inte....men jag tar nya tag och gör en natt till innan jag är långledig...men lever mannen när jag kommer så får kollegan sitta där i natt...det finns gränser för vad man utsätter sig för...jag kände när jag kom hem vad skönt det skulle varit att ha någon att krypa ner hos...någon man fick bara ligga och hålla om och känna sig trygg med....jag försöker visa i ord och handlig hur mycket jag älskar dom som betyder nåt i mitt liv....min mamma...mina barn och barnbarn och den finaste....älskar er alla så oändligt mycket och utan er vore inte livet värt att leva....