marithape carpe diem

Fy vilken jäkla dag...först sov jag som ett arsle och vaknade flera gånger...drömde de mest konstiga drömmar och vaknade i tårar....vet inte om det beror på att jag avslöjat för mycket till den finaste...kan vara så för hela dagen har tårarna bara runnit och klumpen i magen vill inte försvinna....ja jag får väl skylla mig själv, men tyvärr så rår man inte över känslor och det är väl inte så konstigt att jag känner det jag gör, för ingen har varit så snäll mot mig som han...såg han i kväll när jag och Charlie var till ica...jag såg inte att han stod på parkeringen innan det var försent så då kunde jag inte vända. Han var precis som vanligt så jag kände lite att klumpen i magen blev mindre, men tårarna brände under ögonlocken och jag kunde knappt svara han för gråten satt i halsen.....men det går väl över...nån gång iaf.

Igår hade jag nästan bestämt mig för att ta tjänstledigt ett halvår och flytta upp till Frostviken....men så ringde en sjuksköterska från ögonmottagningen i Örebro och sa att ssk på treskillingen hade hört av sig och att mamma behövde åka till ögonmottagningen i Linde och att vi måste vara där före halv fyra...klockan var två när hon ringde, så det blev att kasta sig i bilen och ner till mamma och byta om på henne och fixa till henne...hon låg ju och sov middag när dom ringde.Men kl tre var vi där och en läkare tittade på henne och sa att det satt en sutur i ögat....vilket var lite märkligt med tanke på att det ögat har hon varit blind på i många år och senaste operationen var 2005...han förklarade att suturen var sydd med en enda lång tråd runt ögat och att änden hade letat sig upp i ögat och satt där och skavde. Han fick inte bort hela suturen eftersom den blivit så mjuk efter alla år men han kunde klippa bort den del som stack ut. Nu får det vara nog med krångel med hennes ögon och allt vad det är....men det var också då jag insåg att jag aldrig kommer iväg till Frostviken...hur ska jag kunna lämna mamma....hon behöver mig och då skulle jag bara må dåligt över att veta att hon inte får all hjälp hon behöver.

I morgon natt ska jag börja jobba efter långledigheten men jag känner bara ångest över det oxå.....förbannat att det ska behöva kännas så här...jag mådde ju så bra i Frostviken....