marithape carpe diem

Ja vad ska man säga om livet just nu....tisdagens möte gjorde mig bara förvirrad....vem vet vad jag kan och klarar av nu....tydligen alla utom jag....vet varken ut eller in, men är glad för min sjukgymnast som peppar och tycker att jag gör stora framsteg...han tyckte att företagsläkaren skulle söka sig ett annat jobb...och ja det kan jag nog hålla med om. Jag fortsätter kämpa och på tisdag ska jag arbetsträna en natt.....känner en stor klump i magen, det är ju ändå 1 år sen sist....jag är en helt annan person idag.....kan jag klara det.....jag har verktygen, men tvivlet, självkänslan, självförtroendet......tilltron till andra människor, det jag saknat i många år, det som kanske gör att jag inte fixar det....saknar någon som tar emot när jag faller....nån som reser mig upp igen.

Åkte ner till mamma idag för att följa med henne till fotvården, nåt hon vetat om länge och som vi pratade om senast i måndags....men när jag kommer dit fem i ett försenad av att inte hitta nån parkeringaplats så ligger hon och sover.....när jag frågar varför så får jag ett av de svar jag inte vill höra....hur dålig personal som inte fattar att hon har ont och att lunchen serverades sent så hon nyss hade lagt sig...nu väntade hon sig ett läkarbesök och trots att jag sa att det är ischias och det enda som kan hjälpa henne just är alvedon  så  fortsätter hon hos fotvården som att det är nån dödlig åkomma .....tack Birgitte för dom fina orden om hur jag tar hand om min mamma....jag är ju naiv nog att tro att alla gör det för sina föräldrar, men så är det inte tydligen....jag tog hand om min morfar när han låg på långvården som det hette då....varje dag var jag där och fick han att äta vilket han inte gjort innan....min morfar som var som min pappa....nu är det samma sak igen men nu handlar det om min mamma.....

Hämtade Jenny, Lovi och Troy vid tåget...Lisa och John var redan hemma hos mig....sedan kom Erik och Rickard efter jobbet och jag serverade Köttbullar, potatis och Gräddsås med lingon och inlagd gurka.....en underbar eftermiddag/kväll som gav mig energi att orka vidare....

Vaknade redan halv åtta i går....när hände det sist. Men det var ju bra för jag skulle hinna så mycket innan vi skulle träffas på parkeringen vid kyrkogården i Linde kl 12 innan vi skulle gå och gratta Erik...alla hans syskon var där och Jennys föräldrar och hennes systrar....så många fina presenter han fick och god smörgåstårta och annat gofika bjöd han på. Bryggeriet hade julfest i Bångbrofolkan med julbord innan det blev öppet även för allmänheten....körde ner Lina dit strax före sex och hade lovat att hämta henne, Erik och Lucas där kl 1....men kvart i elva ville Lina hem så jag åkte och hämtade henne.....hon mådde inte alltför bra så det var bra att hon gjorde som jag alltid sagt till mina ungar....mår ni inte bra eller har druckit för mycket så ring så hämtar jag er......det satt tydligen kvar. Erik och Lucas skulle ta bussen hem så då kunde jag lägga mig....men inte tusan kunde jag slappna av, var precis som när dom bodde hemma och jag inte kunde somna förrän alla ungar var hemma....men halv två kom han hem och jag kunde slappna av och sova. Skjutsade hem Erik vid halv två  och han verkade må ganska ok och roligt hade det varit....värre var det med lillasyster som fortfarande fick krama porslinsguden långt in på eftermiddagen....ja jag vet hur det känns för så har det varit för mig de gånger jag varit på nån fest....kanske därför det blev så sällan...och en anledning till att jag aldrig dricker nåt starkare än vin och öl.....en anledning att man hellre är hemma än går ut.....mitt mående idag är väl sådär....försöker iaf få i mig riktig mat en gång om dagen även om det tar emot och dom där dumma tankarna försöker ta över....nudlar är väl också mat......ska på rehabmöte på tisdag och det skrämmer mig ....jag är inte redo än....FK är redo men inte jag....knät är fortfarande svullet och lite varmt....men jag kan gå och det är det enda som betyder nåt för FK.....men det gör att mitt mående just nu är skit.........

Lilla lyckopillret var redan vaken och låg och kollade på Ipaden när jag vaknade så där låg vi med Ipader och iphoer som två nördar en lång stund innan jag kravlade mig ur sängen och in i duschen...blev en sen frukost...grannarna från syrien kom ut i bara pyjamaser och badtoffllor på fötterna...skrev nånting på arabiska på varje bil i snön och hade sen snöbollskrig....kunde inte annat än skratta åt deras lek och skratt i snön, härligt med glädje.

Var med mamma till frissan idag så jag åkte ner lite tidigare och tvättade håret på henne, fikade, åkte och hämtade medicin åt henne  på apoteket, tog fram rena kläder till duschen på måndag,skrev en nota vad hon behöver få handlat eftersom hon ska till ögonmottagningen på tisdag så får det bli handling på måndag, stekte ett par ägg till henne som omväxling till kvällsmackan....det finns alltid nåt att göra och mer blir det nu inför julen....det jag önskar mest av allt är att jag skulle få läka i lugn och ro....ingen FK som stressar.....bara få vara nånstans där ingen förväntar sig att jag ska finnas där....ingen som behöver en massa hjälp....men det är en utopi som det mesta. Idag för 30 år sen låg jag på BB i Örebro för att vattnet hade gått tidigt på morgonen och eftersom jag inte fick gå eller stå så blev det ambulans....låg hela dagen och fick varken äta eller resa mig upp...sent på kvällen fick jag två smörgåsar och det var nog det godaste jag någonsin ätit....men det skulle dröja till morgonen innan han kom...den efterlängtande lilla prinsen....med dom finaste barnmorskor med mig så kom han tidigt på morgonen och även om hans pappa inte ville vara med i bilden just då så kände jag den starkaste kärlek för någon som man kan känna.....det var pappans förlust, inte min. Hade jag bara stått på mig då och inte trott på alla lögner och en naiv tanke om att ett barn behövde även en pappa så hade livet sett helt annorlunda ut.....men då hade jag inte haft mina fina tjejer ....det var mitt öde och jag kan aldrig någonsin ångra bort mina underbara ungar..och i morgon ska vi åka till Lindesberg och gratulera han som gett mig så många gråa hår och jag skulle kunna skriva en bok precis som den om Emil i Lönneberga....men som jag älskar villkorslöst.....

Sov ganska bra i natt....vaknade bara ett par gånger av värk, men det släppte när jag vände på mig. Vaknade av telefonen och det var hyresvärden....första gången som jag pratat med han, men ett orosmoment mindre....inte lätt att leva i det här huset när allt är så osäkert och ingen känns seriös. Lisa och Rickard var hit med golfen så jag får låna den, är så tacksam för dom...som dom har funnits där när jag ramlat ner i det där mörka hålet...utan dom hade jag aldrig tagit mig upp igen....det har varit alldeles för mycket.Rickard kollade vad en sån där lambada eller vad den nu hette kostade och det var allt mellan 1500 och 3000....ja det känns ju sådär när jag köpt nya däck och det är jul snart....och dessutom är sjukskriven....det känns som att jag vill hoppa över julen i år, bara vara hemma själv och inte bry mig om att det är jul....känns ungefär som efter att mamma och pappa skilt sig och man stod där och visste inte vem man skulle välja....så jävla jobbigt. Hoppas alla föräldrar som skiljer sig fattar att det är jobbigt för barnen....jobbigt att behöva välja och alltid känna sig ledsen och ha ont i magen för att man vet att den andra föräldern blir ledsen.....julen är nog den högtid jag helst skulle vilja slippa.

Fick en liten nattgäst....mitt älskade lyckopiller, den som står mitt hjärta så nära....som jag kan ha så roligt med...som när vi åker runt och letar en man till mig som hon tycker att jag behöver....men ingen duger....inte en enda av alla hon pekar ut åt mig i alla åldersklasser.....kan ju inte berätta för henne att mitt hjärta har nån redan tagit och jag måste försöka få tillbaka det innan hon kan hitta nån jag godkänner....och det kommer aldrig att hända...men det vet hon ju inte så vi fortsätter vår lek........

Ännu en sömnlös natt....somnade vid sju och vaknade halv tolv...är så jäkla trött på dom här sömnlösa nätterna....är väl kanske för mycket som händer här, poliser som är här 3-4 timmar, spärrar av och tekniker som kommer och ändå förnekar Trille att nånting hänt...precis som han förnekade för ett par veckor sen då en död människa låg på en bår utanför Laxbrogården med en filt som täckte h*n....när Jeanette som är missbrukare frågade Trille vem som låg där så svarade han att det är bara en missbrukare....vilket det inte var då hon hör till dom och skulle ha vetat vem det var....så jäkla många är det inte som håller till där. Såklart det var en invandrare och det skulle mörkas precis som söndagens pådrag. Trille har varit uppe vid Riggards skola och fotograferat idag och fönstren på Laxbrogården har målats utvändigt....ser ut precis som vid förra konkursen, men vi får inte veta nåt som vanligt. Allt det här och stressen från FK gör att även om kroppen är trött och vill sova så går hjärnan på högvarv....blev som inte bättre av att en givare till katalysatorn gav upp idag också på bilen.....två nya däck i måndags och så det här....orkar fan inte längre.

Är glad att mina fina grannar från Kosovo bjöd in mig i kväll tillsammans med grannarna ovanpå mig...en trevlig kväll som trots tre olika språk  så förstod vi varandra och hjälptes åt med ord som blev svåra....är bara så tråkigt att jag vet att dom inte kommer att få stanna här....så jäkla dumt....men jag kommer inte heller att stanna här längre än nödvändigt....jag längtar till den dagen jag kan lämna allt skit här och flytta till Frostviken....ångrar bara att jag inte gjorde det när ungarna var små, då hade Frostviken varit hemma för oss alla.......

Känns som att jag inte lever längre....bara existerar och fungerar som en robot....sover alldeles för länge, gör inget speciellt om ingen kommer....sen är det snart kväll och jag sover igen.....vet inte hur jag ska ta mig ur den här negativa spiralen, jag vill det verkligen men jag vet bara inte hur. Kanske är jag lite för otålig i mitt tillfrisknande med knäet.....blir så jäkla rädd då jag vaknat två nätter av det gjort så ont i hela benet...känns som att det är stelare nu igen och jag vet inte varför. Vet ju att det tar lång tid att läka och bli bra, ända upp till ett år så jag kanske bara är för otålig som vanligt.Grannarna ska inte flytta förrän om ca två veckor och det känns bra att ha dom här ett tag till.....det känns som att så fort jag fäster mig vid någon eller några så mister jag dom....kanske därför jag har så svårt att släppa nån nära, av rädsla att bli sårad eller lämnad...

Tänker och funderar nog för mycket också.....precis som alltid och det gör inte saken bättre...

Vaknade i natt med en panikkänsla...det är det här med julen....jag får ångest bara jag tänker på den.

Somnade om efter ett tag iaf och vaknade vid tiotiden....Erik skrev på messenger att han, Jenny och barnen skulle komma runt tolv så det blev att sätta fart. Lovi skulle få välja vad vi skulle äta till lunch och hon ville ha makaroner och korv....Erik hjälpte en vän med att flytta en bil och skulle handla efter det, men under tiden jag pratade med han så ändrade sig Lovi och ville ha pannkakor, så det fick det bli.

Efter lunchen åkte vi ner till mamma, känns som att hon bara blir mer och mer förvirrad men ändå så klar i huvudet....en mycket märklig känsla. Erik tog av däcket på min bil och det satt en skruv i däcket och det hade inte varit så stort problem, men nu hade jag kört tillbaka hem och det hade gjort ett stort hål i däcket....återstår att se om Jani har nåt däck hemma eller om jag får vänta ytterligare....jag är ju van att vänta så det ska väl inte vara nåt problem.

Känns som att jag fått nog med sparkar i ryggen den senaste tiden, att fallet ner tillbaka i det djupa hålet gjort alldeles för jävla ont och att försöka ta sig upp igen bara blir svårare och svårare....inga jättestora saker men ändå att jag tappar fotfästet och ramlar....

Önskar att jag kunde göra som min vän sen skoltiden....hyra en lägenhet i Spanien och bo där i sex månader....göra sig av med allt materiellt som man inte ens behöver, magasinera det man vill ha kvar och bara dra....men så är det mamma...jag kan inte lämna henne, hon har ju bara mig.....

Ska iaf se till att ta mig till paradiset i sommar, sen får vi se hur det blir....kan lämna allt, barn,barnbarn och han som tagit mitt hjärta....bara inte mamma.....för jag vet att varje dag är en bonusdag och inget att ta för givet....kanske inte med dom andra heller men det känns iaf mer avlägset....älskar dom alla....

Har mått alldeles för dåligt för att ens orka skriva här....bara låtit dagrna gå...men igår var det dags för ett besök både till röntgen och sjukgymnasten på lasarettet....tur jag har Lisa som kör mig när ingen har tid att hjälpa mig med punkteringen. kanske jag får den fixad på måndag...om det inte kommer annat i vägen igen. Röntgen gick bra och allt såg fint ut, samma hos sjukgymnasten som tyckte att jag hade rehabiliterat mig fort....att jag körde bil efter bara 4 veckor tyckte hon var helt ok med tanke på vad jag klarar av och jag inte tagit några narkotikaklassade mediciner mer än två veckor.

Kanske jag ändå måste släppa på envisheten och ta medicin mot depressionen....jag har verkligen försökt att låta bli det, men när jag aldrig är glad på riktigt så är det kanske den bästa lösningen.

Såg på Skavlan i kväll och det gjorde mig ledsen och förtvivlad....hur kan det finnas bostadslösa människor i Sverige? Runt tusen bara i Stockholm....det gör så ont och jag skulle vilja göra nåt för att dom inte ska behöva frysa och ligga ute i kylan...men vad! Jag blir att tänka på att när en invandrare får uppehållstillstånd så får dom per autmatik en lägenhet och en fråga om dom vill skaffa jobba och försörja sig själva eller om dom vill leva på socialen.....mina grannar har visat mig brevet så det är ingen lögn....nu vet jag att dom vill klara sig själva, men det kommer att ta tid hur gärna dom än vill.....hyran i Uppsala är på 9700 för en trea....varför får inte dom svenska hemlösa samma möjlighet? Jag går sönder av att se all jävla skit....det här livet är för tufft och hårt för mig....vet inte hur länge jag orkar....orkar att sätta på mig masken och låtsas som att allt är ok.......för det är det inte...inte ok nånstans.....

Att man kan känna sig så otrygg i sitt hem...inte på grund av grannarna längre utan av en vaktmästare eller vad han nu är här...två gånger tidigare har han låst upp dörren med sin nyckel till lägenheten när jag varit i duschen, och klivit in, men igår morse gick han ett steg längre. Jag vaknade av att det ringde på dörren och det tar ju lite längre tid för mig att ta mig ur sängen, men när jag kommer ut i vardagsrummet så ser jag att han står i hallen med ryggen mot mig och gör nåt med elementet...eftersom jag sover utan nåt på mig så hade jag tänkt ta morgonrocken som hängde i gästrummet, men det blev en snabb manöver till sovrummet igen....hörde att det kom in en person till och så gick dom in i vardagsrummet och gjorde nåt med elementet där.....så ser jag hur handtaget till sovrumsdörren dras ner, men som tur var hade jag låst den....får en vaktmästare eller hyresvärd gå in i en lägenhet utan att ha kommit överens med hyresgästen? Jag trodde att man ska ge tillåtelse till det, men jag kanske har fel.....obehagligt är det iaf.

Allt jag gjorde igår blev bara fel så jag hade bestämt mig för att inte gå utanför dörren....vilket jag blev tvungen till då det var tomt i kylskåpet....men då blev det punka på bilen...kände ett tag att nu skiter jag i alltihop nu är det bara för mycket....vaknade flera gånger i natt av det värkte inuti båda benen....antagligen tränat för mycket...får ta det lite lugnare idag, men jag gick ner till sjukgymnastiken och fick även lite träning där så i kväll tar jag det lugnt.....mötte någon efter vägen ....det blev bara att kännas konstigt....bara helt fel.....

Sov typ 2 timmar och var vaken och så upprepade sig hela natten. Mår riktigt jävla skit men fixade till mig och åkte ner till mamma. Fikade med henne, tvättade en maskin, hämtade in stakar och stjärnor och kollade så dom var ok till nästa helg. Stekte ett par ägg och skar ett äpple i klyftor och la i en påse...hon hade mått dåligt några dagar och inte velat ha kaffe när dom kom för att ge henne det....men bara jag kommer och hon får sitt kaffe så vänder det och hon blir glad och den mamma jag vill ha.....förstår henne för att bli gammal och ensam, dessutom blind kan inte var det lättaste....men jag önskar att vi hade varit två som vi var förut....två som hjälptes åt och mamma fick fler besök än de två i veckan då jag är där.....fan vad jag är trött på alla smällar som kommer och sparkar en i ryggen så man bara faller....räckte det inte med att våran barndom förstörde oss....all jävla alkoholism och våld som vi fick uppleva.....det jag lovade mig själv att mina barn aldrig skulle behöva uppleva, men så upprepade sig helvetet igen och tack och lov så kunde jag få stopp på det innan det var försent....tack vare två fina poliser som såg det ingen annan såg...eller som alla andra blundade för iaf....jag fick ju skylla mig själv.

Allt det där kommer tillbaka med jämna mellanrum....precis som nu. Jag borde vara glad och tacksam att en operation har gett mig ett nytt liv....ett liv utan smärta för varje steg....men så kommer demonerna från helvetet tillbaka...mattänket helt åt helvete....ena dagen ingenting och nästa bara skräpmat....massa sött och helt fel...sånt som drar mig till toaletten och bara spy upp hela skiten....tanken om att ta ett rakblad och skära sig ...inte så mycket utan mer att släppa smärtan i själen för den fysiska som inte gör hälften så ont....undrar hur länge det funkar.....för mig har det funkat alldeles för länge......jag är inte rädd för att dö, då skulle jag få möta min underbara moffa och mormor igen....Roger och Anette...den pappa jag aldrig hade som barn men som jag ändå vill ha i mitt liv...Ja det är tunga tankar just nu men att skriva av mig är min ventil....precis som det har varit sen jag var 10 år och började skriva dagbok.....att skriva på ett eller annat sätt har jag gjort sen jag gick i första klass och min underbara fröken uppmuntrade mig att skriva och skickade med mig papper hem som jag skrev små berättelser på och som hon sparade i en pärm.....kommer aldrig att sluta skriva...

Sover så skönt i min säng, helt underbart att klara att ta sig ur den. Sen att den har elektrisk rygg och fot funktion gör det inte sämre....har jag svårt att ta mig upp så kan jag höja fotändan och ta mig till den högsta punkten och lätt ta mig upp. Var till Lådan och handlade åt mamma det som inte finns på ica, har funnits tidigare men inte dom senaste veckorna...så jäkla dåligt att inte ha osockrad nyponsoppa eller fiskgratänger som kan micras...känns som att den affären bara blir sämre och sämre.

Dammat och dammsugit idag....så skönt att klara sig själv nu är det bara tvätten kvar. Har hur mycket tvätt som helst men törs inte ta mig ner i källaren än....en lösning skulle ju kunna vara att slänga ner tvätten utför trappan och gå baklänges ner....men jag ska nog inte försöka med det, jag har typ 50 trosor och kläder som räcker flera månader så det är ingen panik....får väl ta ta några dagar i tvättstugan när jag är helt ok det är ju inte alltför långt dit.

Tog en lugn skön myskväll i min ensamhet med lite sushi ett glas rött och en film....Under Solen av Colin Nutley....jag bara älskar hans filmer och kan se dom om och om igen, med min svenska favoritskådespelerska Helena Bergström....så jäkla duktig.

Det känns som att så fort jag släpper in nån i mitt liv och som jag fäster mig vid så tas dom ifrån mig....kanske därför jag är så rädd att släppa nån inpå mig...att jag anses vara kall, det har jag hört otaliga gånger....men jag är bara rädd att bli ledsen, att sakna nån som jag tycker om....och så har det hänt igen....3 december försvinner dom....dom som jag ser som en familj och jag vet att dom känner likadant......men så svårt.....önskar att jag inte var så känslig och emotionell....hade varit lättare att vara hård och kall......

Hade en tanke om att lura JB som svikit mig så många nätter så jag drack en öl igår och bytte säng till min sköna dubbelsäng som varit för låg efter operationen.Det hjälpte tydligen för jag somnade, inte speciellt tidigt men ändå helt ok....pratade med den finaste på messenger och gick och la mig efter det och somnade nästan på en gång....en kombination kanske. Vaknade halv nio men så slog den till igen, den där förlamande tröttheten.....den som hör till utmattningsdepressionen....den som jag fan inte blir av med....men eftersom jag inte vill ta några piller så kanske jag får leva med den....tror inte på att piller ska få mig att bli fri depressionen, kanske ge en känsla av konstgjord lycka och det vill jag inte...jag vill vara lycklig på riktigt, känna riktiga känslor....kanske jag har fel men det är så jag känner.

Har bäddat rent i gästsängen idag och plockat undan allt som inte ska vara i gästrummet....ett steg i rehabiliteringen, nu ska jag bara sova i min säng.....

Plockade fram borste och skyddet till framrutan på bilen idag.....och hittade bilklädseln, den jag aldrig satte på.....och helt plötsligt slog det mig, jag har inte kommit ett dugg längre med att stå upp för mig själv....det räckte att han sa att han inte skulle ta i min bil om jag satte dit den så gjorde jag det inte....bara fogade mig efter vad andra bestämde...kanske jag aldrig kan ändra mitt betende och det är därför jag söker mig till fel män....men jag tror iaf att han är annorlunda att han inte skulle göra mig illa medvetet....men är det så? Tvivlet gör att jag hellre förnekar det jag känner än att bli sårad ännu en gång.....men han tog mitt hjärta och kommer att behålla det oavsett.....

Så kom det igen, det där samtalet från dom som har makten...vad kan jag göra? Bara göra som dom säger antar jag. Fy tusan vad jag önskar dom en sån operation som jag gjort....all smärta, all träning och kampen för att det ska bli så bra som möjligt. Det är liksom ingen skönhetsoperation jag gjort, det är en operation efter mycket övervägande och många tankar hit och dit då det inte är att ta för givet att allt ska bli bra.....så mycket som kan gå fel och som min läkare informerat om.....allt för att jag ska tänka efter och vara beredd på ett hårt jobb efter operationen...inget man ska inbilla sig att operationen ska göra av sig själv.

Men nu tycker dom att 8 veckor ska räcka med rehabilitering....8 veckor är vad min läkare har sagt att jag inte ska gå ute utan hjälpmedel....att jag inte ska köra bil( vilket jag gjort)....men fk tycker att det är bråttom med rehabiliteringsplanen och att jag ska börja jobba i mitten av December.....så jag anpassar mig efter det och gör som dom säger även om det inte kommer att fungera...jag får väl göra mitt bästa...precis som alltid.

Känner hur det påverkar livet i övrigt också....mattänket blir skit....lite corn flakes i morse och några kycklingvingar till middagen.....bättre än inget alls men som vanligt efter mitt mående.

Åkte och tankade bilen då jag vill ha full tank när det börjar bli kallare....hamnade bakom den finaste och sommarfåglarna (Danska ordet för fjärilar som jag tycker är mycket finare) fladdrade runt i magen....han tyckte det var kallt och det slog mig att jag aldrig under alla år sett han med en jacka på sig....såklart det är kallt då hjärtat......

Det går upp och ner...måendet alltså. Ena dagen glad och allt går så lätt, andra dagen nattsvart och orken är som helt borta. I frågeformuläret jag ska skriva i efter operationen handlar en hel del frågor om just det....depressioner, ångest, nedstämdhet...när jag fick det och läste frågorna så tyckte jag det var konstigt, varför skulle man deprimerad av en operation? En operation som dessutom ska göra livet bättre....ett liv utan smärta. Men nu förstår jag vad dom menar....hoppas att det är snart övergående och det tror jag att det är.....är väl för att det är så lång rehabilitering och att det känns hopplöst ibland, som att det aldrig kommer att gå över. Men eftersom jag är en sån person som inte har ett dugg tålamod och skulle helst se att allt gick fort...helst igår...så är det kanske inte så konstig med dom här skitdagarna. Är i alla fall glad att jag kan köra bil igen även om det inte funkar med längre sträckor, men jag kan ta mig inom kommunen iaf och det räcker just nu. Vet att många tycker att jag ska ta det lite lugnare och inte forcera fram nånting....men jag är bara sån, jag kan inte vänta med det som jag tror att jag klarar av.

Är nog helt enkelt värre att sitta här inom fyra väggar och bara bli mer och mer less....det är nog värre......

Fortsätter fokusera på träning så nu var det dags att försöka må bättre även psykiskt så då testade jag att köra bil....egentligen ska det ta 6-8 veckor men eftersom jag kan böja så bra på benet och har styrka i det så ville jag prova, och det gick hur bra som helst. Vilken lycka...tänk att kunna ta sig dit man vill alldeles själv, slippa sitta instängd i lägenheten och inte veta vad man ska ta sig till när man ändå är begränsad....slippa be om hjälp hela tiden....känner hur mitt mående på en gång blev så jäkla mycket bättre. Var ner till mamma några timmar, det har ju också känts som en knut i magen, att veta att hon sitter där ensam....känns som att det är värt allt slit, att jag fått belöningen för min tjurighet...ibland är den en tillgång.

Funderar lite över det där med familj....det är inte alltid det är bara familj genom blodsband som är familj...ibland kan familj vara några helt andra men ändå kännas som de bästa och ge så otroligt mycket...känner mig glad och tacksam för både min blodsbandfamilj och de andra som jag ser som min familj för att dom är underbara....

Natten var inte den bästa kan jag säga, kroppen var trött men inte huvudet...for upp och ner i sängen , tittade på tv, kollade fb, läste men inget hjälpte....inte förrän nån gång mellan halv sex och sex...då jag sett nån fara förbi så kom lugnet och jag somnade, så jag hoppas det blir bättre i natt...

Kom helt ur balans i går också....benen skakade och hjärtat bultade...och så ska man försöka gå ordentligt med kryckor...gick sådär kan jag säga......

Hade en riktig skitdag igår...en sån där dag då jag inte ville gå ur sängen, inte träffa nån och bara få vara ifred. Vilket straffade sig i natt....såklart man inte kan sova när man har sovit i stort sett hela dagen. Vet egentligen inte varför det blir så här ibland, när orken inte finns och allt blir en ansträngning. Jag tränade iaf dom stunder jag var vaken, det är jag noga med. Somnade vid sjutiden i morse och vaknade vid elva. 

Duschade och plockade lite med det jag kan här hemma, sen gick jag ut på en promenad i 25 minuter. Håller bara mig häromkring så det inte blir så långt att gå tillbaka....hade en tanke att prova att köra bil idag, men det kändes inte helt ok idag så jag skippar den tanken...Trots att jag verkligen försökt att hålla mig vaken så har jag lyckats somna två gånger....inte så långa stunder men ändå...hoppas jag kan somna i kväll så jag slipper ligga och sno hela natten...sömnen är nog mitt allra största problem just nu...hur jag än bär mig åt så blir det tokigt iaf.

Någonstans därute finns mitt hjärta....det som blev stulet...det vandrar omkring, åker bil,jobbar och sover tillsammans med han som tog det.....jag ser det nog aldrig mer.......

Sov som en klubbad säl i natt...men med hjälp av propavan...skit samma huvudsaken var att jag fick sova ordentligt efter så många nätter då jag varit vaken och inte somnat förrän framåt morgonen. Baksidan är att man är seg hela dan sen men det får jag ta. Lisa kom och hämtade mig och körde mig till sjukgymnastiken och under tiden handlade hon åt mamma och åkte dit och väntade på mig så fick jag en välbehövlig promenad....alldeles lagom lång. 

Sjukgymnasten var jättenöjd med mina framsteg....jag kan redan böja knät i 95 grader och då har det inte ens gått en vecka sen jag tog agrafferna. Men det ligger mycket träning bakom det och jag kämpar på så jag snart kan köra bil igen. Planen är att jag ska göra det inom två veckor, men jag får nog ta första turen när det blir kväll och inte så mycket trafik ute....osäkerheten och självkänslan spökar även där.....

I morgon ska jag ta två promenader eftersom sjukgymnasten sa att det är bättre med fler och korta än en lång...för vägen tillbaka är ju lika lång och det har han ju rätt i. Ska tillbaka till han 27/11 och då ska jag börja cykla något jag inte klarat på flera år då man åtminstone måste kunna böja benet 110 grader...så nu är det ännu mer fokusering på träning och även andra nya övningar...han var helt säker på att jag skulle kunna återgå till mitt jobb i januari och det gav mig motivation att fortsätta som jag gör.

Tar mer och mer avstånd från fb....det känns som det gör detsamma när det är som det är......

Som vanligt somnade jag inte förrän vid tre halv fyra tiden....undrar varför det har blivit så. Men jag ställer ändå klockan på nio så jag kan ta mina mediciner och träna...ibland kan jag sova en timme till efter det men inte alltid.

Alban körde mig ner till mamma idag så jag fick tvätta en maskin åt henne, får väl be Lisa ta reda på den på tisdag när det ska handlas. Det kändes i vilket fall skönt att vara hos henne några timmar, dels för hennes skull att hon inte bara ligger i sängen men även för min skull att komma hemifrån en stund.

Kanske nyttigt av vara så begränsad i vad man klarar av....att inte ta för givet att man klarar så enkla saker som att dammsuga, handla, tvätta då maskinen är i källaren....såna där vardagssaker som man inte tänker på utan bara gör...en tid för eftertanke och känna ödmjukhet mot att få vara frisk och klara sig själv....

Såklart kommer tårarna ibland när jag blir frustrerad av att inte kunna göra det jag vill, men det är bara bra....tårar läker själen och just nu behöver jag stora plåster....

Hatar dessa helger när jag sitter som en jäkla fånge i lägenheten....visst jag går ut en stund men det blir så korta stunder....var in till mina grannar en stund i kväll, det skingrar tankarna men det gör ont att dom ska flytta snart. Så är det ju när dom får uppehållstillstånd och ska klara sig själva. Till Uppsala ska dom flytta och det är ju bra för för Albesa som har ytterligare några operationer framför sig och lättare för Alban att få ett jobb, han vill ju inget hellre än att jobba och försörja sin familj själv. Men jag kommer att sakna dom. I morgon ska Alban skjutsa ner mig till mamma så jag får tvätta åt henne.....jag orkar inte höra hennes tjat längre....kanske det är därför jag har så svårt att be andra om hjälp, för att jag vet hur det känns när nån tjatar om allt hela tiden....jag försöker iaf att klara mig själv så mycket det går och alltid hittar man på nåt sätt att få det att fungera....idag kollade jag om jag kan böja benet nog för att komma in i min bil och det gick hur bra som helst så då kan Alban få skjutsa på mig för det vet jag att gör så gärna.

Men snart kan jag köra själv och gå längre sträckor med kryckorna och då kommer allt att kännas mycket lättare.....bara det där med fb som jag får ångest av....som känns så jävla svårt....men jag har ju valet att låta bli fb och så har det blivit mer och mer....

Igår var en sån där dag då jag helst bara skulle vilja stanna i sängen och dra täcket över huvudet.....det började med att sjukgymnasten på vc ringde och sa att han fått min remiss från ortopeden och att jag blivit knäopererad 18/10 och det stämde ju. Men det är nåt konstigt sa han för längre ner i din journal står att du blivit opererad i vänster höft 22/10....skämtar du med mig tänkte jag men så var det inte, nån annan läkare har gått in och dokumenterat men på nåt sätt kommit in i min journal istället för den det gällde. Jag ringde ortopeden idag och ssk där skulle göra vad hon kan för att få bort det, men det kommer inte att vara helt enkelt...hon började iaf med att göra en avvikelse på det. Sen var hon jättegullig och fixade fram 10 fragminsprutor till som Erik har hämtat i Lindesberg idag. 

Frös som satan när jag vaknade igår och det var inte så konstigt....pumpen till värmepannan har gått sönder men det har faktiskt fixats idag.

Lisa kom och körde mig ner till vc där jag skulle ta agrafferna....det var inte det smärtfriaste jag varit med om, men jag har ganska hög smärttröskel och det var bara rakt över knät som det gjorde ont då det var lite rött där....såklart kan inte alla agraffer vara smärtfria när det är frågan om 37 stycken.

Lisa och John var med hem och vi gjorde lunch fikade och Lisa fixade en farsdagspresent till Rickard. Vilken tur att Lisa har gått på gravledighet nu när jag behöver henne mer än någonsin.

Trött som attan men måste hålla mig vaken till 23 iaf annars vaknar jag mitt i natten och det är inte kul. 

Chefen skickade ett sms idag om rehabplan...var det kanske det hon på FK menade....