marithape carpe diem

Skrev ju ett inlägg igår men tydligen så var jag så stressad av den här jävla rädslan och ångesten att jag glömde publicera den....nåja nu har jag gjort det. Mitt liv består just nu av att sova....alldeles för mycket kan jag tycka men vad gör jag när det inte går att vakna.....var ner till mamma idag och som vanligt låg hon och sov när jag kom....iför det mesta sätter hon sig upp när jag kommer och så hjälper jag henne ut i köket.....ibland är hon på dåligt humör och då brukar jag låta henne vara och så går jag ut i köket och kokar kaffe och när hon vaknat till så kommer hon och det är ok igen. Men så finns det dagar då det bara fortsätter, trots att hon var ut på toa, personal var här och gav henne ögondroppar, jag ställde in alla mediciner jag hämtat och maten jag handlat i skåpen, börjar koka kaffe och hon satt på stolen och bara malde på hur dålig hon var för att hon hade tagit en tramadol under natten för att hon hade värk och det tog aldrig slut....till slut bara brast det för mig och jag svarade henne att då vet du hur ont jag har varje dag, dygnet runt....svaret blev: nej i natt var det värre....och det var då jag flippade ur.....men nu sa jag att det var jag som har ont varje dag men som vanligt handlar allt bara om dig precis som det alltid har gjort.....det var som att allt från uppväxten kom tillbaka och slog mig i ansiktet av all kraft....när vi fick tassa på tå...när det var vi barn som fick trösta henne....men nu är hon gammal och försvarslös och jag ångrade mina ord på en gång.....jag vänder mig om och tittar på henne och ser hur hon stelnar till och jag tänkte, nu kommer det....nu ska hon tillbaka till sängen och jag ska åka hem.....men hon sa inte det jag trodde och jag fortsatte med kaffet....då efter kaffet så säger hon....det är bra med kaffe, det är den bästa medicinen.

Nu har jag bäddat rent åt mamma, tvättat och kollat över vad som ska handlas på tisdag så hon har det som behövs när jag inte kan vara där och hjälpa henne...

Skulle vilja prata med han som gör mig glad när jag är ledsen....men jag är så rädd att han ska tycka att det är jobbigt....vill inte vara jobbig eller en börda för någon så jag gråter en stund när ångesten blir som en stor klump i magen, torkar tårarna och tänker att snart är det över....snart blir det bra igen......