marithape carpe diem

Ibland får man sätta livet på paus...bara vara och göra bara det man vill....Var iaf på röntgen igår...helvete vad ont det gjorde...ja inte själva röntgen naturligtvis, men att behöva stå som jag gjorde i ett par minuter som kändes som en evighet....somnar tidigt varje natt och vaknar tidigt också...vaknade sju i morse och gick upp och åt frukost, men sen blev jag som bedövad igen och la mig i sängen och sov en timme till...det är det som är det värsta, men vet aldrig när tröttheten slår till och det är som ett klubbslag i huvudet...Igår var det ytterligare en som flyttade härifrån....ja lägenheten mittemot är ju helt tömd...dom hade lånat en släpkärra från vulken och av en händelse så såg jag hur en man bar ut mitt bord...det som stals i somras....inte ofta jag blir så tvärförbannad...men fan flög i mig och där stod jag med åtta män omkring mig och sa åt dom att lämna tillbaka bordet...hur många kunde svenska...inte en enda av dom jag pratade med först, men till slut var det en ung kille som kunde förstå vad jag sa....han översatte och en fet äcklig gubbe påstod att bordet var hans...men då har han aldrig mött en kaxig svensk kvinna förut för han fick ge sig och jag bar in bordet....stolarna är borta, men det var skit samma...men efter min vandring däruppe i lägenheterna för att se om dom fanns kvar så kan jag bara säga...vilka äckliga svin det måste vara för att bo i nåt liknande....möbler som fan var staplade på varandra, skit överallt och kök som man inte ens ville gå in i....inte undra på att det är ohyra överallt...så jävla äckliga människor...lägenheten mittemot har dom tömt och kastat ut allt som fanns där tror jag....spis, kyl, frys, fläkt dörrar...ja allt som går...och vem betalar...jo det gör vi skattebetalare...fy fan vad trött jag är på alla jävla vidriga as som kommer hit och bara lever på bidrag och att andra jobbar för deras uppehälle...sen går man här själv, har alltid jobbat och försörjt mig och mina barn...och har drabbats av utmattningsdepression och en värk som är obeskrivlig i knäna...vaknar på nätterna av att jag skriker rakt ut för att det känns som att benet går av...men jag oroar mig för hur det ska bli....hur ska jag klara mig ekonomiskt....jag är inte van att leva i lyx och överflöd, det gör man inte som ensamstående med fem barn, men jag vill klara mig själv...det är det enda som betyder nåt...men kommer jag att göra det.....