marithape carpe diem

Vaknade kvart i åtta av att en liten skrutta tyckte att det var dags att gå upp...mamma och pappa hade ingen lust att vakna så då gick hon in till farmor istället. Fixade frukost till oss och då kom även mamman upp...pappan fick jag tjata och hota med en hink kallt vatten...precis som när han bodde hemma...lika jäkla svårväckt. Men till slut kom även han upp då Lisa och John var på väg. Rickard körde saker till tippen från sin morfars lägenhet och skulle komma senare. Lina och Charlie kom också efter en stund och Lisa Lina och Jenny gav sig ut och sprang runt Finnhyttan...oj vad jag saknar att kunna springa så efter att jag pajade knäet. Anna Magnus och Älva kom och så var vi alla samlade till årets våffelätning...det var ju våffeldagen förra lördagen men då var det magsjukor och andra saker som förhindrade det å det fick bli idag istället. Så underbart att ha nästan alla här...det är trångt men mysigt och alltid med glädje och kärlek...

Erik och Jenny var på pubkväll på bryggeriet igår och hade även varit på Hörnkrogen...då kom det över mig dom gånger som C absolut skulle ut och det var det värsta jag visste...för jag visste hur det skulle bli när vi kom hem...hur jag hade tittat för länge på någon...att jag hade pratat med någon manlig vän..förhör vem det var...vilket förhållande jag haft till den...men hur skulle jag göra...jag villeju inte vara otrevlig mot någon jag känt länge bara av den anledningen att han var man...jag hade många manliga vänner eftersom jag alltid har tyckt att det var roligare att umgås med killar och flera av dom försökte få mig att förstå att det var ett destruktivt förhållande jag levde i...men jag vågade inte ta steget...det har jag ångrat många gånger för jag hade ju haft mina fina vänner som stod upp för mig, men till slut hade jag ju inte dom heller...det såg han till med att hota dom också...därför blir jag glad över att se hur mina ungar har förstått vad jag försökt förmedla till dom...att man aldrig äger en annan människa och är kärleken rätt så har man aldrig ett behov av att vara med någon annan...det är ju inte därför man går ut utan sin partner....jag vill inte att mina barn ska behöva ha med sig resten av livet den rädsla för att såra någon eller göra och säga fel saker...att dom kan vara starka och ha en bra självkänsla...jag som var den mest levnadsglada och med en självsäkerhet som kanske var för mycket ibland bröts ner till en spillra och kommer aldrig att bli densamma igen...rädd för kärleken...rädd för att låta en man ta i mig...kanske därför jag känner det jag gör...för att den kärleken är säker...en kärlek på avstånd.