marithape carpe diem

Idag hade vi våran årliga påsklunch en vecka senare,,,,vad spelar det för roll när man träffar dom man älskar mest av allt....det enda viktiga är att vi träffas.

Är så många känslor som gör ont i mig just nu...ska hon få fortsätta att förminska mig eller klarar jag att stå upp för mig själv. Nu har jag tagit semester i två veckor för att försöka hitta en väg ut ur det här...men vem kan klara sig från en psykopat....får fundera på det under min semester.....

Vaknade av telefonen i ondags...var psykopaten som ringde. När jag ifrågasatte att hon inte gjort det hon skulle göra så kom lögnerna och bortförklaringarna haglande som vanligt, men den här gången tänkte jag inte lyssna på hur värdelös jag är och lögnerna så jag tryckte helt enkelt bort henne och skickade ett sms precis som hon brukar göra, så det må väl vara ett språk hon förstår.

Kom till jobbet och magsjuka härjade på ena korttidssidan....jag var på violen så den natten var jag aldrig i farosonen, men natten efter...huvva den ena efter den andra spydde och till slut sa ssk att jag som varit minst bland dom sjuka fick ta hand om dom som var friska och mina två kollegor fick ta hand om dom som var magsjuka. Kändes som att jag var var ändå mitt i magsjukan då båda sidor på avd hade sjuka pat. Nu har jag tryckt i mig vitpepparkorn och hoppas att det hjälper. Är ju upp till 48 timmars inkubationstid så än är jag inte säker.

Har skurat köket i kväll så nu går allt i grönt igen....får ta ett rum i taget så blir det nog bra.

I morgon ska vi träffas för den årliga påsklunchen....alla barn med respektive och alla barnbarn....minst två gånger om året försöker vi få till att träffas allihop och jag älskar dom tillfällena....det enda som betyder nåt är dom jag älskar.....mina underbara barn, barnbarnen och den finaste.....sen låter jag allt annat bara passera.....

vad gör jag när jag är ledig....sover, vaknar och sover....tvingade mig ur sängen halv tre och gick in i duschen.....gick ut och satt mig i solen och lämnade telefonen inne på laddning en kvart....såklart hade jag ett missat samtal....antar att det är det samtal jag väntat på en vecka. Ångesten gör så jäkla ont....är som en kramp i magen och händerna skakar. Jobb i morgon, min arbetsmoral är fortfarande hög.....är expert på att vara professionell på jobbet, där visar jag inget och sen ramlar jag ihop som en hög när jag är ledig. Den smärta jag har i benet efter tre nätter är obeskrivlig....vet fan inte hur jag ska ligga....ändå ändrar den sjuka människan mitt schema till att alltid göra tre nätter....snart har hon fått mig till att göra det jag inte vill....inte vill för min mammas skull....men det finns en gräns för hur mycket man orkar. Den som fått mig att orka är den andra chefen jag har, den jag haft i tre månader och som är den bästa chef man kan ha....en underbar människa men som psykopaten vill ha bort mig från.....väntar den här veckan men sen vet jag inte hur det blir.....ätstörningarna har fått ny kraft tack vare psykopaten.....där har jag kontroll och då känns det bättre en stund....en knäckebrödsmacka idag....känns helt jävla underbart.

Vet inte hur jag ska hantera alla känslor.....rädslan för allt.....hur hon använder sig av makt, en makt jag vet bara slår tillbaka , men ändå påverkar mig så innihelvete....är så tacksam för mina fina kollegor som vet vad jag pratar om, som vet vad som händer. Önskar allt bara tar slut för nu orkar jag inte mer.....samtidigt som jag vet att det är precis det hon vill....då har hon fått mig precis dit jag inte ville.

Känner mig trött och fruktansvärt ensam just nu....ensam i mina tankar då jag inte vill lägga nån börda på någon jag älskar....är så tacksam att ha dom jag älskar nära....min mamma, mina barn, den finaste och barnbarnen....utan er hade jag inte orkat så här långt.....

Haft svårt att hitta orken till bloggen....mest varit jobb och sova. Lina och Lucas var till Karlskoga på söndagen och födde fram det barn som inte skulle klara sig i livet.....en liten pojke. Ett litet änglabarn som kommer att vara en del av vårat liv ändå. Mamma har åkt ut och in till usö de senaste veckorna, har varit så sen pneumokockbakterien tog sig in i hennes öga. lins efter lins har ramlat eller hamnat fel....min lilla mamma som är så tålig med allt.....Var på Apt i tisdags efter två nätters jobb.....det där smset som jag fick förra tisdagen....det som var som en kniv i ryggen......det jag inte visat för någon men som hon tog upp, den mest underbara chef man kan ha, den chef jag skulle vilja att alla ska ha. Inte den chef som skickar sms och sticker kniv efter kniv i ryggen.....som har gjort det under flera år....men jag vet att karma kommer att ge henne vad hon förtjänar. Somnade på soffan igår och vaknade av att det gjorde helvetes ont i höger ben.....i knävecket och i vaden......har fortsatt så hela dagen....vet inte vad det är men eftersom yngste sonen behöver barnvakt i morgon så biter jag ihop och hoppas att det går bra....vill finnas där för mina ungar när dom behöver mig....ska ta med Lina på en roadtripp i morgon också så hon får nåt annat att tänka på....nu ska jag göra som jag blev rådd av den bästa ssk ......sprida salvia rökelse i lägenheten och hopps på att alla negativa energier försvinner....att dom negativa tankar jag haft försvinnner.....att jag kan vara glad för allt och alla....även för han.....den finaste som jag bara irriterat mig på den sista tiden......inte på han men på biljäveln.....

Nåt är galet med bloggen och allt jag skriver publiceras inte. Igår var jag hos lyckopillret då hennes mamma och bonuspappa var till Karlskoga och fick bekräftat av en specialistläkare att barnet i magen saknar skallben.Eftersom ett barn med diagnosen inte klarar ett liv utanför livmodern så är det humanast för alla parter att avsluta det.....Lina fick ett piller som får hjärtat att sluta slå på fostret och så får dom bli inlagda på söndag morgon då hela graviditeten avslutas.....inte det första änglabarnet i vår familj men kommer ändå att finnas med i minnet.

Lilla prinsen cyklade alldeles för fort och cyklade omkull igår.....han som säger att han är superbäst på allting har inte förstått det där med konsekvenstänk....men vem har det tänket vid tre års ålder....nu har han i alla fall en gipsad vänsterarm och mormor kommer alltid att oroa sig för den ungen.

Jobb i morgon natt och ångesten sitter som en stor jävla klump i magen.....den där ssk som är den bästa hon har gett mig ett råd om salvia.....det ska ta bort det negativa så nu har jag beställt salvia rökelse.....tron har jag så det ska nog bli bra...pratade på messenger med han, den finaste igår....har varit så rädd för det också tack vare den obefintliga självkänslan, men han var lika fin som alltid....kommer att älska han för evigt för den underbara person han är....den kärleken som är villkorslös och som gett mig styrka att komma vidare när allt känns nattsvart.....älskar dig nu och för alltid helt villkorslöst   den finaste jag vet.

 

När man tror att inget kan bli värre, att man inte klarar mer så kommer nästa slag.....jag hämtade mitt lilla lyckopiller på skolan då Lina och Lucas skulle åka till Karlskoga på ultraljud....fick ett sms att jag skulle förbereda C på att det inte blev nåt kort taget och att det var något som var fel...kände hur klumpen i halsen bara växte och förstod att det var allvarligt. Kändes som en evighet innan L och L kom hem och dom bekräftade det jag förstått....den lilla i magen saknar skallben och har ingen chans att överleva utanför livmodern.....Är ändå tacksam att ultraljud finns så man kan avbryta lidandet för alla parter.....men jag skulle vilja ta smärtan min älskade unge känner.....allt hon måste gå igenom nu....det gör ont i mammahjärtat.

Lina ringde i kväll och sa att Charlie hade spytt....ja hon klagade på ont i magen när hon var här så antagligen är det magsjuka. Så jag åker dit halv sju i morgon och är med henne när L och L åker tillbaka till Karlskoga...jag är förmodligen redan smittad  ochatt kräkas är jag van vid.....vet inte hur jag ska gå vidare med det andra....vet bara att inget har gått rätt till, inget har följts som det ska och lögnerna har haglat....hur länge kan en psykopat få hålla på....känner att jag inte kan lita på någon och står där...ensam är stark....är inte så säker på att det är så......

Fick ett telefonsamtal sent igår kväll av ssk på treskillingen att linsen som mamma fått idag i ögat ramlat ut....så det blev tillbaka till usö idag och en ny lins....ännu en ögondroppe som jag fick hämta på apoteket, en cortisondroppe. Hur mycket ska en 92 åring behöva utstå med sina ögon, inte nog med att hon är blind, det tillstöter saker hela tiden.

Har haft mina fina tjejer här med mina små lyckopiller.....Charlie som står mig så nära, prins John som är ett riktigt charmtroll och så lilla Penny penntroll som lindar mormor runt lillfingret....så söt.

Är så glad och tacksam att dom kom idag, precis som att dom visste att jag behövde det.....låg fortfarande i sängen och tog mig inte ur den när Lina ringde...utan henne hade jag inte klarat att ta mig ur den idag....måste ha något som gör att jag måste....jag vill men kan inte....den är tillbaka med full kraft....utmattningsdepressionen....tack vare den hemskaste människan som finns.....

har inte ätit nåt som är vettigt idag, precis som alla andra dagar....kaffe, bullar,kladdkaka...bara att vänta tills jag blir själv så jag kan gå på toa och kräkas upp allt....försökte en vända när alla var kvar men det blir inte detsamma....rädslan att någon ska höra gör att det tar emot....sen går det så mycket lättare...var upp en vända i natt då jag vaknade och kände mig superfet....men då hade jag inget kvar att kräkas....vet att det här är ett osunt sätt att må bra...men när allt bara gör ont och man inte ser nån ljusning på livet så är det ändå skönt att ha kontroll på något, något ingen annan kan påverka. Är också fullt medveten om att det kan göra att livet tar slut när som helst, att organen i kroppen inte orkar mer....men då får det bli så....för i det här helvetet orkar jag ändå inte så mycket mer....

Blir inte mycket skrivet här....jobbat hela hela helgen och är så tacksam för mina fina kollegor som får mig att skratta, som får mig att må så mycket bättre än jag gjort på länge.....som ger mig en glädje att åka till jobbet. Det var så längesen jag åkte till jobbet med den glädje jag känner nu.....den glädje som gör att jag inte vill stanna hemma trots förkylning....en helt underbar chef....nån som kan hantera att vara både chef och vän, nån jag har en respekt för och ett förtroende.....då slås allt sönder.....vet inte om jag orkar så mycket mer....hur kan nån så medvetet vara så fruktansvärt elak.....hade det inte varit för att mamma mist 2 av sina barn i döden och ett tredje av en annan anledning och bara har mig kvar så hade jag tagit den enkla vägen....men nu kan jag inte göra henne så illa, min mamma som är den enda trygghet jag har kvar.

Det gör så ont så innihelvete ont....den här jäkla månaden ändå utan att nån gör den värre......bulimin tar över mitt liv och jag fortsätter trycka i mig så mycket jag kan och sen kräkas.....den underbara känslan kan ingen ta ifrån mig....inte ens h*n....den elakaste personen i mitt liv...tyvärr måste h*n finnas i mitt liv fast jag inte vill.....jag försöker ändå ta mig igenom den här månaden......den jag helst vill hoppa över men som alltid kommer att finnas som den värsta månaden i mitt liv....gör så jävla ont men får fortfarande ta en dag i taget....

Några dagar av ångest igen...och några nätter jag kunde varit utan.  Gick ner till V för att hjälpa till där i tisdags natt och efter det vanliga så var det en boende som  ville ha hjälp....jag gick dit och möttes av ett blodbad....som den värsta skräckfilm....blod överallt så jag visste inte var jag skulle börja....hur kan man ens blöda näsblod och ställa till så innihelsike innan man ber om hjälp....ja jag vet att h*n är dement men iaf....tog en bra stund att fixa så h*n kunde komma till ro...gick ner till G och där stod fönstret öppet så det var svinkallt....skulle stänga det och slant med handen och träffade kaffekannan som flög iväg och gick i tusen bitar.....då var jag nära att gå hem och skita i alltihop....men min arbetsmoral sa nåt annat.

Idag var en av de värsta dagrna i April....den dagen då söstra mi hittades......om jag fick en enda önskan i livet så är det att hon kommer tillbaka...men jag vet att det är omöjligt så jag fortsätter att ta en dag i taget....kan aldrig mer göra det....från en timme i taget till en dag i taget är ändå ett steg....ett stort steg....jag är halv utan dig....Älskade söstra mi......

Kände mig lite bättre när jag vaknade så jag åkte ner till mamma  eftersom det var en del hon behövde ha hjälp med....men väl där så började jag må dåligt igen och kände svettpärlorna på pannan....men en alvedon 1 mg gör susen och det blev bättre igen. Har bestämt mig för att sätta fokus på mitt mående nu....att få må så bra jag bara kan. Det har hänt så mycket negativt i mitt liv de sista månaderna som har fått mig att ramla igen....kanske lite längre ner i det svarta hålet än jag varit på länge....men nu har jag bestämt mig....jag ska upp igen och INGEN ska få ta makten över mitt mående igen......ätstörningarna kan jag tyvärr inte lova så mycket över just nu....men jag har ändå lyckats styra över det så mycket jag bara kan.....låter bli att äta eller äter sånt jag vet är fettfritt och utan kalorier så gott det går.....då kommer inte tvånget att kräkas på samma sätt som när jag hetsäter och mår så jävla dåligt av det så det finns inga alternativ....känner att vikten går neråt av det också vilket är tvärtom med bulimin.....är inte rädd för anorexian längre då det är många år sen den tog över mitt liv....jag kan nog ha en bra kontroll över den även om jag låter bli att äta ibland....huvudsaken att man får i sig dryck. Det här är nåt jag levt med sen jag var tonåring och jag kommer att få leva med resten av mitt liv, men jag kan hantera det nu....

Finns värre saker att oroa sig för, men just nu tänker jag inte oroa mig över nåt....bara fokusera på att vara glad och må bra...älska livet, min mamma, mina barn, barnbarn och så han som stulit mitt hjärta.....

Kändes som att den här förkylningen inte skulle få ta över mig så jag efter en massa sömn gick och duschade, tog ett par alvedon och nässpray...kände mig redo för att ta mig ut och åka till ica och Lådan....kom hem totalt slut och svetten rann....så var det med det.....viljan var större än orken som vanligt. Resten av kvällen har tillbringats på soffan med ett glas vin och täcket....

Insåg idag att jag inte behöver oroa mig för den där inbjudan, jag jobbar hela nästa helg.

 Känns som att det är lättare med mattänket också när jag ändå inte kan äta nåt.....youghurt, juice och cola zero räcker långt och gör att jag mår bra.

Tittade lite på lets dance i kväll och blev så glad av att se Dan Ekborg....hans knäprotes låter och han kan dansa ändå....mitt knä låter inte och ger mig hopp om att kunna bugga igen.....en dag så ska jag göra det.

 

Jäkla förkylning.....somnade på soffan igår och somnade om direkt i sängen. Vaknade kvart i åtta och var tvärtät i näsan, kändes som att jag höll på att kvävas. Feber, skakis och ont i huvudet, men somnade igen efter ett par alvedon och sov hela eftermiddagen. Gick från sängen till soffan och har blivit kvar där....fått i mig lite youghurt, cola, vatten och juice.....men det är helt ok. Lisa och Rickard var till ica och köpte otrivin åt mig så i natt hoppas jag att jag kan andas ordentligt.....Laget i mitt hjärta gjorde en fin match i kväll mot Mora i slaget om Siljan....gjorde att kvällen kändes lite bättre....trött som attan trots all sömn....är väl den psykiska tröttheten i kombination med förkylningen som gör det....ska snart gå och sova....kanke drömma om han....den finaste...jag har gjort det några nätter nu....

Ett jättefint dop i lördags med en massa underbara människor som jag inte träffar så ofta.....måndagen tillbringades med flera av mina hjärtan då vi hade vår årliga våffeldag.....sen var det jobb måndag tisdag natt.....att gå över 7000 steg en natt tar lite på orken just nu kan jag säga......sen att behöva ställa klockan på 1 för att hinna handla innan det är dags att infinna sig hos mamma och göra det som behövs.

Hela veckan har kännts sådär trots att jag verkligen försökt att inte låta känslorna ta överhanden....men brinn för Josefin har triggat igång känslor jag inte vill.....allt kommer tillbaka 20 år av terror, alltid se sig om över axeln.....alltid vara beredd att gömma sig och barnen, telefonhot och slag.....men det är inte det som gör mest ont, smärtan i själen, de ärren som aldrig läker....tilliten till män....det är den som gör mest ont....och att det finns människor som inte förstår, som tror att det bara är att gå efter första slaget....om det vore så enkelt, men då är man redan totalt nedbruten....då har han sett till att man har ingen annan än han...den man älskar trots att han gör en illa....som får en att tro att man bara gör fel....som tar ifrån en all självkänsla....som man stannar hos för att då vet man var han är, att lämna innebär bara ännu mer rädsla för då kan han dyka upp när man minst anar...precis som det blev. Jag överlevde, det är jag tcksam för men jag fick betala ett högt pris med tillit till andra män, bra män som jag tror finns där....som har gett mig en tro men ändå inte riktigt kunnat lita på helt.....önskar att jag kunde....

Mötte han idag....den finaste...han som verkligen försökt  få mig att förstå att dom finns, dom fina männen...så underbar, den finaste jag vet men mina känslor räcker inte till.....dom slog han bort.

Älska mig för den jag är......

Klockan är snart 1 och jag känner att sängen inte är ett alternativ än....var ner till mamma idag och tvättade, strök och gjorde en del annat. Känns som den här jävla lägenheten kväver mig, längtar så till det blir varmt så jag vara ute och så till Frostviken förstås. Nu har jag bestämt mig och fick ett underbart sms tillbaka som gjorde mig så glad....jag vill åka dit och se om jag kan hitta mig själv igen, kanske en av orsakerna till mitt mående är att jag inte kunde komma till paradiset i somras....inte helt beroende på det naturligtvis men en del av det.

Det är bara ett par bitar till som ska falla på plats så kan jag börja ta mig uppåt igen...vill verkligen inte må så här men vill ändå inte ta några mediciner....känns som att jag bara stoppar undan det som är jobbigt då istället för att jobba på att lösa alla situationer även om det tar tid.....har iaf gått ner några kilon och ändå inte kräkts på en vecka....med tankens kraft har jag lyckats låta bli även om det har varit en kamp....

I morgon är det dop, älskade lilla Troy ska döpas i Lindesbergs kyrka men som tur är så är det inte förrän 13:30 när huvudet inte vill sova fast kroppen egentligen vill det....måste få dom att samarbeta lite bättre men efter alla år av nattjobb så är det kanske bara att gilla läget.....

Sov ett par timmar idag och åkte sen ner till mamma och hjälpte henne till frissan. Fikade med henne efteråt och tog fram käder och la pengar i hennes plånbok tills hon ska till ögon i Örebro på fredag, bäddade rent och skrev en nota som Anna kom och hämtade då hon avlastade mig med handlingen idag...är så tacksam för mina underbara ungar som finns där för mormor.

Natten var lugn på Grönboda....alldeles för lugn, men som gav oss tid att prata lite av vad vi känner....hur det känns att ramla ner i det svarta hålet och förstå att man inte är ensam om det....så skönt att höra att nån annan också kämpar, nån som förstår vad man pratar om....hur man kämpar och tar på sig masken till jobbet för att man ser jobbet som en livlina....när man mår bra en stund med kollegor och vårdtagare....när man ger allt man har på jobbet och sen är det som att sticka hål på en ballong och man vill inte gå ur sängen.Nu närmar sig dessutom det datumet jag vill komma förbi så fort som möjligt....det datumet då jag blev halv....vet inte riktigt hur jag ska ta mig förbi det men jag behåller bubblan runt mig så gör det mindre ont......

Fick en inbjudan som jag egentligen vill gå på....men så kommer ångesten, det handlar ju om en massa mat också.....alldeles för mycket och jag är inte säker på hur jag kan hantera det....sen självkänslan....så många människor jag inte känner....kan man säga att man kommer och sen backa om det blir för jobbigt? Det börjar bli alldeles för jobbigt och det enda jag vill är att hitta en liten stuga i skogen där jag får vara själv och bara ha dom jag älskar omkring mig....det här livet är för jobbigt.....

Ska aldrig mer skriva att jag är glad....varje gång jag gör det kommer den där sparken i ryggen som knuffar mig över kanten....den här gången med en sån kraft så jag tänkte släppa taget. Men så kom tanken att jag hade lovat mitt lilla lyckopiller och lilla Divan att dom skulle få sova över hos mig....vi skulle åka till badhuset och äta på enellys innan vi skulle äta massa godis och mysa på kvällen.....så det var bara att gråta en natt och sen sätta på sig masken och hämta mina älsklingar.

Det är tack vare dom som jag lever, ingen vet vad jag går igenom nu och har gjort en längre tid.....jag är ju inte den som visar vad jag känner.....har blivit en mästare på att dölja hur jag mår, men är bara så jäkla rädd att jag ramlar alltför långt ner så jag en dag inte tar mig upp...du står med ena foten över kanten så kuratorn till mig för flera år sen....jag har nog ramlat ner fler gånger än jag kan räkna och tagit mig upp, men nån gång är väl den sista. Nu ska jag krypa ner hos mina hjärtan, dom som ger så mycket kärlek och som jag inte vill svika, bara lyssna på deras andetag och somna till det....man får inte mer bördor än man orkar bära sägs det.....men jag undrar om det stämmmer........

Vaknade klockan åtta idag, när hände det sist. Kände mig helt utsövd men låg ändå kvar och lyssnade på en podd. Lisa skrev och sa att hon kände sig illamåeende och yr, som svimmningskänla och Rickard samåkte idag till jobbet i Linde så han tog sig inte hem så självklart åkte jag och hämtade han.Han är min favoritsvärson....kanske för att han funnits i mitt liv sen han var 15 år, men även för att han är den han är. Fick i mig lite köttfärssoppa idag innan jag åkte ner till mamma med det jag handlat både på ica och apoteket. Idag var inte en jättebra dag hos henne....ibland är hon snurrig och blandar ihop saker och jag har fruktansvärt dåligt tålamod med just det.....och får dåligt samvete sen. Men sen vet jag att det finns bättre dagar och det är dom jag sätter värde på.

En dag då jag känt mig mer glad och lugn, kanske det vänder nu.....jag vill verkligen det. Har funderat på om jag ska ta bort dom nätter jag gör tre och bara göra två....men då måste jag lägga dom nätterna nån annanstans och kanske schemat blir så mycket sämre med tanke på ledighet och återhämtning......inte lätt att få ihop livspusslet.....

Ska skriva till M i morgon och säga att jag far gärna till Frostviken i sommar.....nu är det vad jag vill och inte vad andra vill som gäller, måste tänka mer på mig själv även om det gör ont....vill bara vara glad och lycklig och känna äkta känslor...... 

Nu är värsta jobbveckan gjord....fem nätter. Är ledig två och jobbar två igen....ett tufft schema, alltför tufft just nu.Men med härliga kollegor så har det funkat och den mest fantastiska chef man kan ha....till skillnad från den andra som har mycket att lära av henne.....allt skulle kunna vara hur bra som helst, men så är det allt spring....går mellan 3 och fyra tusen steg från 00-07....blir ett par kilometer på efternatten och det känns i knät, är livrädd att det ska bli nåt tokigt med det.

Men jag kämpar och provar ett tag till....kommer på chef nr 2 att ljuga om en massa saker, men jag vet inte riktigt hur jag ska konfrontera henne....måste hitta ett sätt...ett bra sätt, men det löser sig....

Ska ner till mamma i morgon, jag har inte varit där sen i torsdags så nu längtar jag efter henne....törs inte tänka på när hon är borta, barnsligt kanske men det är sån jag är och jag tänker inte ändra på mig.

I helgen kommer två av dom jag älskar mest och sover hos mig,mina lyckopiller....dom som får mig att orka vidare....drömde så konstigt idag, drömde att jag skulle vara fyllechaffis åt den finaste och hans kompis ( nån som jag inte ens tror är hans kompis ) och han frågade något som jag blev helt ställd av....något jag förnekade trots att det var sant och sen fick jag dåligt samvete och försökte hitta han för att säga sanningen och då var han borta.....han finns där nånstans iaf trots att jag är totalt tom på känslor just nu......

Mina sömnvanor är inte de mest optimala och att sova 12 timmar känns inte ok....är det för att jag går bakåt i utmattningsdepressionen, eller är det nåt annat. Känns som det är depressionen som gör det då det är så mycket annat som spelar in....att inte känna riktig glädje, inte känna riktiga känslor, aldrig vara riktigt glad, tårar som kommer när jag minst anar det för ingenting......vet bara inte hur jag ska göra för att må bättre.....kanske sluta jobba....vad vet jag, men då är risken ännu större att jag stannar i sängen....nu måste jag iaf ta mig upp. Ska skriva till M i morgon och säga att jag vill åka till Frostviken i sommar.....längtar till lugnet och mina underbara vänner där. 

Löste matfrågan idag genom att koka makaroner....då vet jag att jag inte kommer att kräkas....gjorde det för flera år sen och det kom makaroner ur näsan....jätteäckligt, jag vet men det gjorde att jag inte vill göra om det och är ett säkert kort att behålla maten även om makaroner inte är nån favorit.....men ibland måste man lura sig själv. annars har kräm och soppar varit min diet några dagar, det funkar det också och skulle bulimin ta över så är det lätt att få upp om jag tappar taget.....men bara allt ordnar upp sig runt omkring och jag får lugn och ro så ska det nog bli bättre med det också...hoppet är ju det sista som överger människan och nån gång ska även jag få lugn och må bra.....har ju så många runt om mig som ger så mycket kärlek och som jag älskar mest av allt....