marithape carpe diem

Blir inte mycket skrivet här....jobbat hela hela helgen och är så tacksam för mina fina kollegor som får mig att skratta, som får mig att må så mycket bättre än jag gjort på länge.....som ger mig en glädje att åka till jobbet. Det var så längesen jag åkte till jobbet med den glädje jag känner nu.....den glädje som gör att jag inte vill stanna hemma trots förkylning....en helt underbar chef....nån som kan hantera att vara både chef och vän, nån jag har en respekt för och ett förtroende.....då slås allt sönder.....vet inte om jag orkar så mycket mer....hur kan nån så medvetet vara så fruktansvärt elak.....hade det inte varit för att mamma mist 2 av sina barn i döden och ett tredje av en annan anledning och bara har mig kvar så hade jag tagit den enkla vägen....men nu kan jag inte göra henne så illa, min mamma som är den enda trygghet jag har kvar.

Det gör så ont så innihelvete ont....den här jäkla månaden ändå utan att nån gör den värre......bulimin tar över mitt liv och jag fortsätter trycka i mig så mycket jag kan och sen kräkas.....den underbara känslan kan ingen ta ifrån mig....inte ens h*n....den elakaste personen i mitt liv...tyvärr måste h*n finnas i mitt liv fast jag inte vill.....jag försöker ändå ta mig igenom den här månaden......den jag helst vill hoppa över men som alltid kommer att finnas som den värsta månaden i mitt liv....gör så jävla ont men får fortfarande ta en dag i taget....