marithape carpe diem

Vet inte vad vad vill eller vad jag känner....känns som att jag bara trampar runt i gungfly och sjunker mer och mer....försöker vara positiv...försöker vara glad men det är så jäkla fel....jag är inte positiv jag är inte glad...jag är INGENTING....känner ingenting....går som en jävla sombie och låtsas att allt är ok...nej det är fan inte ok....jag är inte ok....jag har inte varit ok på snart ett år....det är inte ok att få gråtattacker när man minst anar det...att hålla sig borta från människor och vara helt jävla asocial.....jag är halv och det kan ingen ändra på...utmattningssyndrom....ja så kan man kalla det....en diagnos, men vad fan hjälper en diagnos....det är bara tack vare mina fina barn och barnbarn ...och så han som har varit den som gett mig styrka när jag tappat den, som lyft mig när jag snubblat...som jag orkar kämpa vidare......