marithape carpe diem

När jag går tillbaka ett år i tiden så ser jag hur jag skriver om att jag är rädd för att möta den där väggen....hur jag skriver vad jag ska göra för att undvika den...hur jäkla dum och envis får man vara....varför bromsade jag inte redan då så kanske det inte gjort så ont...så kanske jag inte brakat in i den så hårt.....känner att jag är på väg tillbaka iaf....sakta men säkert, en dag i taget mer än så kan jag inte göra.....om jag bara kan få bort stressen jag har för mamma så kan det bli riktigt bra igen.....men det är svårt att släppa tanken på henne och att åka dit flera gånger i veckan då jag vet hur glad hon blir när jag kommer och att hon har bara mig nu.Att bli mamma åt sin mamma är den svåraste uppgiften jag har just nu...trodde väl aldrig att det skulle bli så här...min starka mamma som klarade allt....men att mista synen var inget någon av oss räknat med att hon skulle göra....så lite vi vet om livet....ingen aning om vad som händer nästa dag....vi planerar och tar allt för givet....men sjukdomar och olyckor rår vi inte över och det kan drabba alla. Nu menar jag inte att man ska gå och oroa sig för vad som kan hända, utan tvärtom....lev varje dag och njut av livet och gör allt du vill, vänta inte....var med dom du älskar och visa hur mycket du älskar dom....strunta i småsaker som irriterar...backa hellre än att bråka, det är inte värt det....ge en kram visa kärlek......