marithape carpe diem

Somnade vid sju i morse...så fort jag la mig i sängen så var jag klarvaken. For upp och ner mellan soffan och sängen och inget hjälpte...det gick fan inte att sova...så nu är det såhär igen, att jag sov för länge och kommer säkert inte att somna ikväll heller...men i morgon måste jag upp i tid för mamma ska till tandläkaren tio i elva så nu får jag ställa mobilen på väckning så många gånger det bara går så jag inte stänger av den i sömnen...om det så bara är med ett par timmars sömn.Är klar med rensningen av data/gästrummet nu och det blev en hel del som kastats...ändå är det hur mycket leksaker som helst kvar....men lite mer organiserat är det iaf. Har inte varit utanför dörren idag heller...jävla skitställe jag bor på...blev så ledsen och beklämd över att en person talar nedlåtande om sitt barns mamma på dagis och hotar med att det blir en orosanmälan för nånting som inte är en stor sak...barn kan ha olika saker för sig i förskoleåldern och det bästa man kan göra är att inte göra nån stor sak av det utan prata med barnet och säga att jag förstår att det är jobbigt för dig men det går över och jag älskar dig ändå. Men min fina dotter är stark och jag stöttar henne så mycket jag bara kan. Saknar min syster mer och mer...det där med att tiden läker alla sår och det känns bättre när det gått en tid...det är bara jäkla skitsnack....det gör bara mer och mer ont istället...hade jag bara anat hur dålig hon var så hade jag åkt upp till henne och fått iväg henne till akuten...men hon sa att hon mådde bättre så då trodde jag att det var lugnt. Om hon bara inte hade lagt sig på soffan när hon mådde dåligt, om hon bara hade satt sig istället så hade det aldrig hänt...det gör så jäkla ont...hålet i mitt hjärta kommer aldrig att läka igen...jag saknar alla våra tokiga upptåg...saknar att åka iväg och shoppa med henne och skratta tillsammans som bara vi kunde...så mycket som vi har ogjort och som aldrig kommer tillbaka....två av mina syskon, dom två som stod mig närmast är borta och det känns inte som att det är rättvist...men livet är inte rättvist det vet jag...nu har jag Elin och Johan kvar...men trots att jag älskar dom så är det inte samma sak...Robert har jag aldrig träffat...men jag ska ta tag i det också, han är min bror trots att pappa aldrig ville erkänna han...den av mina bröder som är mest lik pappa och som aldrig fick chansen att träffa han. Ja det är många tankar som snurrar när jag sitter här instängd i en lägenhet som jag hatar.....och ja jag vet att det är bara jag som kan förändra allt....men orken finns inte just nu.