Den där rädslan...

Somnade tidigt i går och sov alldeles för länge idag...mardrömmar som attan....undrar varför det blir så nästan varje natt...är det för att jag är så rädd och otrygg här...ja jag vet inte men det är obehagligt. Duschade och for till Linde och provade ut arbetskläder...dom där fula byxorna har jag redan 5 par som hänger och piketröjor har jag också så det räcker...väst var det bara den med krage som jag redan har och som skaver med kragen så den gick också bort...så det blev 6 bussaronger istället och det är ju det jag använder mest iaf. Åkte ner till Frosths efteråt och träffade lillasyster Elin och goa lilla Elliot, goare gladare unge får man leta efter, moster lilla hjärta. När jag kom hem stod hela gungställningen utdragen på gården...jag bryr mig inte om den just nu, den får stå där...ivägen för allt och alla...den gröna bilen hade redan kommit hem och jag fick panik...men var ju tvungen att övervinna rädslan och springa in....vad hade jag för val....känns som jag är på ruta ett igen och har precis samma känsla som när C levde...den där osäkerhetskänslan och att behöva se sig om över axeln varje gång man går ut eller in....är väl så jag ska leva då antar jag...men att sitta här och känna hur jag skakar inombords och lyssnar efter varje ljud är inte det jag hade trott att jag skulle göra när jag blev fri från C....men det kanske är karma som biter mig i arslet för att jag kände lättnad efter att han var borta...eller att han från den andra sidan fortsätter sin mission om att få mig att bli ett psykiskt vrak...att se till att jag hamnar på psyket...det var ju det han sa.... att jag var för stark och det skulle han se till att ta ur mig...men jag är inte stark...inte längre iaf...ser han inte hur jag kämpar varje dag med att försöka få allt att fungera...hur asocial jag är ...nu sitter jag bara här hemma precis som han ville att jag skulle göra...hur jag kämpat för att göra en så enkel sak som att fika på loftet själv...att göra det på Fagers finns inte...hur mycket jag än vill så går det inte....jag tycker så mycket om alla som är där och älskar att vara nära dom på Loftet...men min självkänsla räcker inte till på Fagers. Enda gången jag är självsäker och trygg i mig själv är på jobbet, där är jag professionell och säker för då vet jag vad jag kan och jag älskar att ta hand om människor och hjälpa med all min kunskap. Den vetskapen gör att jag orkar ett tag till....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0