marithape carpe diem

Nu är det nog 50-2 vs mig och soffan....men det är ok...vaknade halv tre och somnade om på en gång...upp före nio och åka ner till mamma och följa med henne till tandläkaren. Hon hade bestämt att vi skulle äta tillsammans och hade avbeställt maten från hemtjänsten...så det fick bli så...alltid som mamma vill, där blir jag nog aldrig vuxen...hon pratade om en personal som hade barn och barnbarn på en annan ort...inte långt bort, men hon hade ändå tydligen funderingar på att flytta dit...men det kan hon ju inte säger mamma, hon har ju sin gamla sjuka pappa här och då kan hon ju inte flytta från han...ja där fick jag veta vad som gäller....var kvar till tre och fikade med henne innan jag for därifrån men sen sa mitt ständiga dåliga samvete att såklart måste jag fixa nya talböcker och batterier till hörapparaten, det blir för långt att vänta till tisdag då jag ska handla...tog ut lite mediciner när jag ändå var på apoteket så nu kan jag jobba hela helgen utan dåligt samvete. 

efter att jag kommenterat på fb med metoo så har jag fått frågan vad som hade hänt....ja vad hände och är det nåt jag ska ta fram efter så många år. Bara en handfull personer som vet att det har hänt, om det ens är det. Kanske ska jag ta det nu och sen lägga det bakom mig och aldrig mer prata om det...jag träffade en kille på en fest när jag var 20 år och hade flyttat till Katrineholm, det var inget mer än några pussar och han ville veta var jag bodde och ville se mig igen. Efter några dagar kom han en kväll och det var inget konstigt med det. Vi satt på min säng och pratade då han plötsligt välte omkull mig och hans händer fanns överallt...jag försökte ta bort han och sa att det inte var ok, men han var starkare än jag och så var våldtäkten ett faktum...när han reste sig upp så sprang jag in på toaletten och låste dörren...han stod utanför och ville att jag skulle komma ut, men den natten tillbringade jag i duschen...ville bara duscha bort det smutsiga äckliga, men det gick inte....gick till jobbet på morgonen och kände att det måste ha varit mitt fel men vad gjorde jag som fick han att tro att det var ok...samma kväll kom han tillbaka och ringde på dörren men jag öppnade inte, satt på golvet i hallen och skakade i hela kroppen...han ropade genom brevinkastet att jag skulle öppna och bad om förlåtelse...förlåtelse för vadå...för att han gjort mig till den äckligaste skitigaste människan, eller för att han var rädd att jag skulle anmäla det han gjort...jag vet inte och kommer heller aldrig att få veta, men jag hoppas att han någonstans mått lika dåligt som jag har gjort. Där och då försvann min tillit till män och kanske den händelsen har gjort att jag valt fel män i livet...att jag aldrig har varit värd en man som varit kärleksfull och inte velat kontrollera mig. Därför känns det så svårt att vara så osäker, att hela tiden leta signaler att det är fel igen....det går ut över den jag älskar mest och jag vet att jag måste släppa taget nu....men han kommer alltid att finnas i mitt hjärta....kommer alltid att vara den jag älskar..... och som jag bara vill ska vara lycklig.