marithape carpe diem

Rivstart igår med en lossnad stomi...men sen var natten väldigt lugn...lugnare är på länge. Supertrött landade jag hemma och somnade på en gång. Vaknade av alarmet kl 1 men var alldeles för trött för att kliva upp...det var omöjligt att få upp ögonen men när klockan var 3 kände jag att nu måste jag upp hur trött jag än är. Har inte fått mycket gjort idag, men åkte upp till kyrkogården en sväng....kom aldrig ur bilen....tårarna bara kom och jag kunde inte förmå mig att kliva ur bilen....bubblan brister allt mer och allting känns bara skit.Jag vill inte vara min mammas enda barn....jag behöver min syster. Att vara mamma åt sin mamma sliter nåt så för jäkligt....nu har jag gått upp i tid på jobbet och mina lediga dagar är inte lika många....långledigheten är borta så det känns som att dom lediga dagar jag har så måste jag åka ner till mamma. Ingen kan ge mig så dåligt samvete som hon....såklart jag vill finnas där för henne, men jag trodde att när barnen var vuxna och flyttat så skulle jag äntligen få vara bara jag....men så blev det inte och jag får finna mig i att så är det...jag vill ju inte vara utan min mamma heller...jag klarar mig inte utan henne...vissa dagar funkar bättre än andra och idag är väl ingen bra dag så då får jag se fram mot morgondagen och hoppas att den blir bättre. Handling åt mamma står på schemat och ett besök på apoteket och hämta ut lite mediciner hon behöver. Såg när han, den finaste åkte förbi...på väg till jobb, sista natten innan han får vara lite ledig. Jag jobbar ju hela helgen igen....kanske lika bra det.