marithape carpe diem

Är det nåntingjag är jäkligt trött på just nu så är det att jag somnar på soffan 9 kvällar av 10...bestämmer mig för att när jag känner att ögonen håller på att falla ihop så stänger jag av tv:n och går till sängen...i helsike heller....känner hur ögonlocken blir blytunga och blir för lat för att röra mig en meter....sover nån timme på soffan och får ligga och sno i sängen ett par timmar innan jag somnar om. Försöker klura ut hur jag ska få bättre ordning på mig själv istället för att bli irriterad på min dåliga självdiciplin. Resultatet blir att jag sover alldeles för länge och dagen blir alldeles upp och ner...hinner inte hälften av vad jag vill. Hade lovat mamma att komma en stund då jag vet hur hon hatar helger som hon tycker är långa och tråkiga...hur hon nu märker skillnad på vardag och helg då alla dagar tycks som lika för henne...men det är väl känslan och det är hennes upplevelse så den ska jag inte ta ifrån henne eller förminska....pratade med henne om att P hade ringt mitt i natten och då helt plötsligt slog det mig att personalen inte får öppna för någon då vi som ska till henne har nyckel och det skulle en personal ta upp på Apt under fredagen...kan det vara så att den personal som umgås med P har berättat det och det var därför han ringde...kan inte se nån annan anledning till varför han skulle ringa...och med tanke på vad han skickat på messenger till mina två andra systrar...men jag svara ju ändå inte så det kan han göra så mycket han vill...jag har ju inte heller svarat på alla sms han skickat. Den här helgen har varit en av de jobbigaste sen Anette försvann....alla tankar, alla tårar...älskade söstra mi det enda jag vill är att ha dig här....skulle jag få en enda önskan så skulle jag önska dig tillbaka...man tar saker så för givet och tror att man har varandra för evigt...men så får man en smäll som knockar en totalt och man försöker på vingliga ben resa sig och ramlar om och om igen....känner paniken för att mamma också ska lämna mig...det går inte...det kommer jag aldrig att fixa....den dagen behöver jag så många livlinor för att klara det så jag vet inte om dom finns....mina älskade ungar såklart...mina underbara barnbarn och så han den finaste...men kommer det att räcka till...