marithape carpe diem

Ibland snubblar jag lite i livet och det är vad som hänt nu så orken att skriva inte fanns....skriva är annars ett sätt för mig att må bättre...få skriva av mig lite. Så har jag gjort i hela mitt liv och är den bästa terapi som finns. Men nu kravlar jag uppåt igen...datorn som inte ville vara med var droppen den här gången...en liten sak kanske, men nog för att golva mig igen..det är då dom kommer dom där dumma tankarna och jag känner mig 25 år tillbaka i tiden. Känslan av att inte vara trygg nånstans och hoppar till för minsta ljud. Antar att det alltid kommer att vara så, men nu kan jag iaf ta mig upp igen ganska fort...det tar inte 20 år numer. 

Natten gick fort och vi var inte inne långa stunder. Ett larm där det var ett hjärtflimmer och vi var 45 minuter bort...det känns inte bra och man törs ju inte åka alltför fort heller i halkan. H*n hade tagit en betablockerare extra innan vi kom och efter att ha tagit puls och blodtryck så beslutade vi i samråd med ssk att sitta kvar hos vårdtagaren och prata en stund...det kan vara lika bra effekt som en sobril på en ångestfylld person. Vi var kvar en timme och hjärtat slutade att hoppa och göra dubbelslag så efter att ha sagt till vt att försöka sova lite och larma igen om det blev värre så åkte vi på nästa uppdrag. Vi hörde inget mer så det var lugnt...men det gör ont i hjärtat när man ser hur ångestfylld ensamheten för många äldre är...hur lite barn och barnbarn bryr sig...men när man får höra att vi är änglar, goa och snälla så blir man varm långt in i själen och det känns underbart att ha gjort tillvaron lite bättre en stund för någon. Våran lilla 106-åring hade somnat in igår morse...kommer att vara så saknad efter alla år vi vi varit där....känns så tomt men ändå skönt för henne som velat det så länge. 

Hoppas på en lugn natt nu och att alla får sova och inte behöva ha ångest och ont nånstans....