Kyrkan och tända ljus

Somnade naturligtvis på soffan igår igen...och vaknade av att mobilen ringde. Min första tanke var att det hänt mamma nåt men som tur var så kollade jag på telefonen innan jag svarade...det var P...klockan var 00:51 och ingen normal person ringer vid den tiden om det inte hänt nåt så jag lät telefonen ringa....skyndade mig att släcka alla lampor och låsa dörrren till vardagsrummet och sovrummet...precis som jag alltid gör och la mig i sängen och försökte somna om....men det var inte det lättaste...jag vill verkligen inte prata med han, ska det vara så jäkla svårt att förstå. Det han gjorde kan inte göras ogjort och jag tänker inte lägga mer energi på det, men jag vill inte ha med han att göra ....så är det...när jag inte kan lita på en person eller ha förtroende för den så tar jag bort den ur mitt liv...det har varit nog med elände och kaos, jag behöver inget mer. Var till kyrkan och tände ljus för Anette, Roger, Pappa och mormor och morfar...Liselotte och Elin var med mig och det kändes bra..Anna Magnus och Älva kom också och även Lisa då Rickards morfar gått bort i år. Liselotte och Elin var med till kyrkogården också så jag kunde tända ljus hos Anette och Roger...mormor och morfar hade jag varit tidigare under dagen och tänt ljus hos med Anna, Magnus och Älva. Så underbart med fina vänner som finns när man behöver dom...som man inte behöver säga hur man mår...dom förstår det ändå och ser bakom fasaden...den där man sätter upp för att inte visa sig svag när man har kraschat helt egentligen...men det får man ta i soffan, när man ligger i fosterställning och kramar finaste kudden och låter tårarna strömma....sen kan man resa sig en stund igen. När jag pratade med Liselotte idag så förstod jag att varken hon eller jag har vågat lämna bubblan...att verkligheten gör för ont fortfarande...så det är bara att ta en dag i taget och hoppas på att det är som dom säger, att första året är värst med alla milstolpar....att man kan minnas med glädje att hon har funnits och att vetskapen om att vi kommer att träffas igen lindrar det man känner nu...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0