ingenting är ok

Idag ville jag verkligen inte vakna....orkade inte gå ur sängen....vad ska jag upp till....gå här i en jävla låtsasvärld där allt är ok...nej det är inte ok...ingenting är ok längre...saknaden är inte ok...ätstörningarna är inte ok...känslorna är inte ok...saknaden gör så jäkla ont så jag vet inte hur jag ska klara det. Tiden läker sägs det, men det sägs inte hur lång den tiden är...och jag tror inte att den läker någonsin, kanske blir mer hanterbar men den läker aldrig....känns som att tiden går för långsamt i så fall....ätstörningarna som aldrig kommer att förändras...ena dagen helt åt helvete andra dagen känns det som att det här kommer att gå bra...det fixar jag...vem är det jag lurar....bara mig själv. Men det känns ändå som att lchf är den metod som funkar bäst...iaf de dagar jag äter...de dagarna går jag inte in och spyr iaf....eller trycker i mig en massa skit som känns bra för stunden och som ger den där ångesten lite senare...den som tvingar mig att spy upp allt och sen fortsätta äta en massa som jag inte vill...ja jag är medveten om det men jag kan inte styra över det...det är som att jag står bredvid och ser på...som att det inte är jag som beter mig som en jävla idiot....ibland undrar jag varför inte mina föräldrar märkte hur illa det var...när jag sa till mamma att ta bort en torskbit till mig innan hon slog grädde över den....hur jag petade med allt som såg ut att vara fett även om det inte var det...hur små portioner jag tog och framför allt hur mager jag var....40 kilo på någon som är 167 cm lång och 19 år...det var då det började och sen har det gått som en röd tråd genom livet....pendlat mellan anorexi och bulimi...ser ju hur det överförts på yngsta dottern....173 cm lång och väger under 50 kg...bara skinn och ben men jag säger ingenting för jag vet att det bara förvärrar saken....hon har ju också kämpat med anorexian sen tonåren...en jävla skitsjukdom är det och fast man är medveten om den så kan man inte göra nåt åt det....det sitter i huvudet och när man går förbi en spegel så ser man bara den fetaste människan någonsin oavsett vad man väger. Känslorna då...ja dom lever sitt eget liv och där har jag också förlorat kampen....bara att inse att det är som det är och gilla läget....har verkligen försökt att tränga undan alla känslor och vänt ut och in på mig själv för att stänga av men så bara är dom där igen....så nu får dom vara där....han tog mitt hjärta och jag kan inte göra nåt annorlunda......
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0