marithape carpe diem

Nu är det bara en natt kvar av den här jobbperioden...tack och lov för nu är jag sliten. Har insett att jag inte hinner sova nåt alls i morgon...Lina behöver hjälp med Charlie när hon jobbar och den oansvariga pappan inte hämtar henne förrän på tisdag. Känns som att Lina är den som går i mina fotspår och väljer fel män...kanske därför jag hjälper henne i alla lägen, för att jag vet hur det är och vet hur mycket det betyder att ha nån som finns där när man behöver det...vilket inte jag hade innan Ankie kom in i bilden. Är så tacksam för att jag hade henne annars vet jag inte hur jag skulle ha orkat hela vägen...så i morgon ska jag hämta lillskruttan efter att jag varit på vc och sen åka ner till mamma och handla åt henne. Får väl bli en tidig kväll i sängen istället och hoppas på att det funkar. Allt gör så jävla ont just nu...men jag tar ett steg i taget och hoppas på att jag kan få må bättre snart....känns som att jag får sparkar i ryggen hela tiden och bara sjunker längre och längre ner i det där svarta hålet som jag så sakta hade lyckats ta mig någotsånär upp ur...jag vill vara glad och lycklig igen...men hur?