marithape carpe diem

Fullmåne i natt och det märktes...vaknade när klockan var fyra och det var svårt att somna om...och när jag väl gjorde det så var det svårt att vakna istället...åkte ner till mamma och hon hade väntat på mig som vanligt...mitt ständiga dåliga samvete...kan inte veckorna ha lite fler dagar så jag hinner det jag ska. Nu hade jag köpt hästliniment till henne så ska det nog bli bättre med värken i benen, moster använder det så då skulle hon prova...precis som om jag inte har sagt det tusen gånger till henne men då skulle hon fan inte prova...men skit samma nu ska hon testa och det är bra. Hon tog helt plötsligt upp hur mager jag var i tonåren att det finns ett kort på henne och mig när vi sitter vid köksbordet och jag är mager som en sticka och att hon hade sökt läkare med mig för det....men mamma vad var det du inte såg? Det fanns ju inga direkta fysiska fel som läkaren kunde konstatera...men det där andra....när jag ville göra min egen mat...som jag inte åt....när jag petade bort allt som såg ut som fett....hur jag inte ville äta såser.....när jag alltid tog den minsta potatisen jag kunde hitta...det du kunde ha talat om för läkaren....hur mycket jag tränade, hur långt jag sprang.....men inget kan göras ogjort och jag klandrar ingen....det hade inget namn då....jag skar mig ju inte så mycket , det var ju alltid nåt...men på nåt sätt skulle smärtan ut....jag var iaf bra på något....idrotten var mitt liv och där var jag bland dom bästa, där kände jag mig säker och trygg. Men där fanns också min far som ställde stora krav på mig, precis som han alltid gjorde....det var bara etta som gällde och till slut försvann min kärlek till idrotten precis som den hade gjort till min far....när ett barn ber till gud att ens far ska dö har det gått alldeles för långt.....men ingen såg och det gjorde att jag valde fel män i mitt liv....men samtidigt gjorde mig stark, stark nog att ensam fostra 5 barn till underbara människor som jag är så stolt över....stark nog att ge dom all kärlek, stark nog att tala om för dom att dom duger som dom är, att dom i mina ögon alltid är bäst...att dom klarar allt dom vill och att jag alltid finns där för dom oavsett....allt det där kom över mig idag hos mamma när hon tog upp min ätstörning....den hon inte såg......