marithape carpe diem

Förbannade jäkla sömn som hoppar hit och dit som den vill...somnar utan problem men vaknar efter ett par timmar och får ligga och sno, läsa eller gå upp och göra nåt annat. Så jäkla less på det här för jag vet att min livskvalité skulle vara så mycket bättre med regelbunden sömn och en dygnsrytm som gör att man vaknar i rimlig tid...det gör inte jag.....

Hur fan kan träningsvärken komma så snabbt...får fan inte upp armarna ovanför huvudet, ont i nacken och skuldrorna...känns som knivhugg i låren och ljumskarna...men det går väl över...bara att fortsätta.

Idag var jag och beställde blommor till Veronicas begravning som är nästa fredag....hur fel känns inte det att göra nåt sånt åt en ung mamma mitt i livet....jag beställde en liggande bukett med vita och limefärgade blommor....

Lina berättade att Stiftelsens lilla mamma ska spelas....så tragiskt...tre små barn ska behöva vara med om att ta farväl av sin mamma....lilla Lovi ska behöva vara med om att se sin moster i en kista... kanske det är bra för barnen att se att döden är lika verklig som att födas...jag vet inte...jag vänjer mig aldrig trots att döden ingår i mitt arbete....visst jag kan se att det inte är nåt skrämmande...hur lugnet syns i den dödes ansikte...hur själen har flugit ut...därför öppnar vi fönstret....men när unga människor dör är det så fel...speciellt när man ser gamla människor 90-100+ som inte vill nåt annat än dö bara får ligga där och tyna bort....livet är inte rättvist och ibland undrar man vad som är meningen med det......

Det är mycket man undrar över och kanske är det så att man inte får större bördor än man orkar bära...men ibland undrar jag.....tittade på Kalla Fakta igår och klumpen i magen kom tillbaka...jag kan vara lycklig som inte var en av de som inte klarade sig....kände igen det där om kvinnojourer och soc som inte kan/vill hjälpa men som tur är så bor jag i ett litet samhälle så varje gång han kom hit så var det nån som ringde och hade sett han så jag och barnen kunde gömma oss...en av de lyckligaste dagarna i mitt liv var nog den dagen polisen ringde och sa att han var borta för alltid...kan låta hårt att säga så men nu var jag fri efter så många år.

Därför är jag rädd för att ha ett förhållande med någon...och jag kommer aldrig att ha det heller....därför känns min kärlek till den finaste som den optimala...jag kan älska han helt villkorslöst.....