marithape carpe diem

Usch vad halt det var i natt...det kom lite regn som blev till is på den kalla marken. På skogsvägarna la det sig som en blank hinna på gruset och så fort man bara bromsade lite så for bilen på tvären...inte var det bättre att gå heller...vi var som två bambi på hal is när vi skulle gå från bilen till brukarna och trapporna var som såpa...

Sov till kvart i fem och kände mig ganska utvilad..M ringde och var så glad, hennes yngsta dotter hade inte hört av sig på länge och hon hade varit så ledsen och trodde att det var nåt med hennes fd missbruk som gjorde det...men så hade dottern ringt idag och förklarat varför hon inte hört av sig och det hade inget med M att göra...jag vet hur hon har känt sig och känner igen det där när man gråter hela tiden för att man är rädd att förlora nån man älskar...jag är så glad att det löste sig för den känslan är inget man önskar ens sin värsta fiende.

Jag tänker mer och mer på att ta bort fb ett tag för jag mår bara dåligt av att gå in där....samma känsla som M hade...en stor knut i magen och man försöker att vara glad och positiv samtidigt som tårarna rinner när man sitter där bakom skärmen....svårt att förklara varför jag känner så, jag vet att jag kanske överreagerar men det är svårt att släppa tanken...

Nu väntar natt nummer två och förhoppningsvis blir den lugn...en mycket arg brukare igår bad oss dra åt nåt varmare ställe och aldrig komma tillbaka...får se om det gått över i natt eller om vi ska dit igen....lite otäckt är det med mrsa bakterien och den misstänkta clostridium...men det är bara att ta på sig skyddsutrustning och se till att sprita sig ordentligt....

jag ger inte upp jag ska vara glad och positiv....även om jag inte är det i hjärtat....