Dimma och halka

Vilken dimma det var i går kväll...i Vasselhyttan var det som att köra rakt in i en vägg och dessutom la sig dimman som ett istäcke över rutan...ibland blev jag osäker på att jag var på rätt sida av vägen. Kände lite panik av att behöva krypköra i 40 då jag var rädd att nån annan bil skulle komma ihög fart och köra in i mig...men efter bron lättade det och det var klart igen.
En lugn natt, bara ett missat larm pga skugga...lite skit det där att vi inte har täckning överallt. Glada och tacksamma vårdtagare och den lilla snart 106 åringen var pigg och nöjd.
Ett jäkla väglag när jag åkte hem och då var det bara att ta det lugnt men ändå så kom nästan tårarna innan jag var hemma...så jäkla jobbigt att köra när det är så halt och man blir omkörd hela tiden av galningar som kör alldeles för fort i halkan...
Hade APT idag och hade mobilen på väckning 1...som vanligt så stängde jag av den och trodde att jag kunde ligga kvar 5 minuter till...så dumt att aldrig lära sig...2 vaknade jag igen och flög ur sängen...på med kläder, borsta tänder och dra borsten genom håret och ut...då kommer sopbilen och backar upp mot soprummet...kände hur jag bara tappade luften där och den irritation och grinighet jag hade innan bara ökade...då kliver den underbara sopköraren ur bilen och frågar om jag har bråttom...då jag talar om vart jag ska så säger han att jag åker ner igen så kände jag hur glad jag blev och all irritation bara försvann....ett långt personalmöte blev det...många förändringar och utbildningar på gång...men ett bra möte.
Skickade ett sms till M när jag kom hem och frågade hur hon mådde...hon ringde snart upp och berättade att provtagningen inte alls varit så hemsk som hon trott, men att resan till usö hade försenats med ett par timmar pga att taxin inte kunde komma fram när det varit en del olyckor i Örebroområdet... men som tur var så fanns det en ny tid för henne ett par tmmar senare.Hon får svar om ett par veckor så nu håller vi tummarna.
Försöker så gott det går att ta kontroll över mina känslor...hur svårt det än är så finns han i mina tankar hela tiden...jag trodde att det skulle gå lättare om jag inte såg han...men tyvärr så är jag ingen robot som går att stänga av....dom känslor jag har går inte över och kommer att förevigt stanna kvar.... 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0