Rädd och otrygg

Hade så svårt att kunna koppla av och sova i natt....inte ens 2 propavan hjälpte. For upp och ner i sängen och tittade på tv för att låta bli att tänka så mycket men så fort jag kom i sängen så kom rädslan.....känner mig så otrygg här....varför sa han att jag tagit kort på han...dom är riktigt otäcka dom som bor här nu...och så en natt till nu då...känns helt ok att jobba helgen för på dagarna är bilen borta och jag kan sova. Var med Lina och lilla lyckopillret på loftet och tog en fika så jag kommer ut härifrån en stund och dom kom hit och hämtade mig och följde mig hem så det kändes bra. Men jag kan ju inte ha nån som följer mig hela tiden, det funkar ju inte. Åh vad jag längtar tillbaka till Frostviken....där var jag glad, lugn och trygg hela tiden, har inte mått så bra på ett helt år. Saknar alla mina underbara vänner, dom finaste vänner man kan ha och så är dom så långt borta. 
Som vanligt när jag mår så här så kommer problem nummer två....att jag måste tvinga mig att äta så jag gjorde lchfpannkakor för det går ju fort och lätt....men jag fick tvinga i mig en och då hade jag ändå gjort dom i den lilla stekpannan för att det inte skulle se så övermäktigt ut...men dom andra la jag i kylskåpet så kanske jag kan äta dom i morgon. Mamma hade drömt om mig en natt, att jag var så tunn och smal....precis som du var i tonåren sa hon...jag hade varit på väg till en fest och hade ett linne på mig som jag stod och drog ner så det nådde knäna...hon hade tänkt att herregud må hon inte vara lika mager igen....men det lilla mamma behöver du inte oroa dig för....jag är alldeles för fet så det var bara en dröm...men när den var verklighet så blundade du...var pappa som såg men såg på fel sätt då han tvingade mig att äta och jag spydde upp allt istället...det enda jag vill är ju att må bra, vara lycklig och glad...men så kommer det nog aldrig att bli...den lyckligaste tiden i mitt liv var nog när jag levde ensam med mina barn och hade all kärlek från dom omkring mig och kunde ge av all min kärlek till dom....små stunder av lycka finns ju naturligtvis fortfarande, men det är när jag har dom jag älskar omkring mig...för jag vet ju att jag resten av mitt liv kommer att leva ensam....när jag inte klarar närhet eller att nån tar i mig så finns inget alternativ...bara närheten från dom jag är trygg med....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0