telefonnoja

I natt när jag låg och fibblade med telefonen och kollade på sånt som kan skickas istället för att man skriver nåt....lyckades ju få iväg ett av misstag och var hamnade den....såklart hos den finaste och dom går ju inte att återkalla heller så jag fick panik och stängde av telefonen och hoppades att han inte skulle se den....så jävla korkat...såklart han ser den...det hjälper ju inte att blunda och dra täcket över huvudet och tro att det ska hjälpa....det skulle mycket väl ha varit med avsikt för det är ju så jag känner men jag vill ju inte vara så uppenbar som Lina säger....hämtade Charlie på dagis och vi för till ica och handlade innan vi skulle ner till mamma...när jag skulle ut från konsumparkeringen så såg jag hur han kom...så jävla nervös jag blev...jag hade tänkt att jag skulle slippa se han idag så jag hunnit glömma lite vad jag gjort...så pinsamt....
Jag har tvätt ligger i maskinen nere i källaren, men den får jag väl tvätta om för jag törs ju inte gå ner där själv och det känns så pinsamt att be den finaste nu....jävla skit vad jag klantar till det hela tiden....
Skulle iväg och träna idag men eftersom varken Lina eller Evelina kunde idag så tar vi det i morgon...känns inte så kul att vara där om man blir helt själv.
I morgon ska jag följa med en vän till Ludvika och besikta bilen...vi får väl hoppas att vi inte behöver ta tåget hem sen :) Hon kan inte köra själv då hon har haft cancer och har fått ont igen så hon äter starka smärtstillande...får väl innerligt hoppas att det inte har uppstått nya tumörer men det få hon veta efter röntgen. I morgon ska vi af shoppa lite oxå så hon får nåt annat att tänka på.
Livet är oförutsägbart och man vet aldrig vad morgondagen för med sig...det gäller att leva här och nu och inte skjuta upp saker till sen...då kanske det aldrig blir av....mitt yrke och vänner som dött alldeles för tidigt har fått mig att inse det...det är så många jag saknar och skulle vilja träffa om så bara för en dag...brorsan, morfar, mormor, farmor,farfar,pappa, Birgitta och Catti....ja det finns fler men dom här är dom viktigaste....kanske det vore läge att träffa calle och försöka förstå hur det kunde bli som det blev...och Kenneth som var min allra första kärlek...vi som inte kunde leva med varandra och heller inte utan varandra...en kärlek som var till och från i ca 17 år...det var ju han jag skulle bli gammal med...men så blev det inte och nu är det nån annan som stulit mitt hjärta...han den finaste...han som är min soulmate...den som kompletterar mig och är den som har samma värderingar...helt enkelt den finaste :)
.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0