marithape carpe diem

Helvetes jävla skit...usch vad jag önskar att jag var osynlig ibland...osynlig på riktigt, inte sådär som jag är asocial....mår så jäkla dåligt av att vara i den här lägenheten så jag står snart inte ut...måste fly bort hela tiden...ett fint ställe att fly till är loftet, där kan jag sitta i solen med en bok och bara vara. Det var inte en människa där idag när jag kom dit och det var så skönt...men såklart kom det en efter en och det gjorde väl inget, men helt plötsligt satt han där...hur och när han kom dit vet jag inte men helt plötsligt hörde jag hans röst och jag blev som förstenad....jag vill inte vara så asocial...men jag styr inte över det och det är väl min dåliga självkänsla som får mig att må som jag gör...jag har väl ändå kommit en bra bit på väg när jag går själv till loftet, det hade jag inte klarat för några månader sen. Men det jobbiga blir när jag ska därifrån...jag nästan springer iväg och vill inte titta på någon...kan uppfattas som en surkärring eller nonchalant, men jag är bara så jäkla osäker....

När jag är med han själv känner jag inte alls så, då känner jag mig trygg...men när det blir för många runt omkring så vill jag bara vara så osynlig jag kan....mycket att jobba på, men jag försöker...bra blir det aldrig men det kan bli bättre.