marithape carpe diem

Har haft besök av min vän Monika från Askersund.En riktigt trevlig dag och kväll i går där vi drack några öl och cider och surrade , precis så det ska vara när man träffar vänner man inte ser så ofta. Innan vi skulle gå och sova så skulle hennes små hundar ut en sista sväng och vi gick över byn, det var lugnt och bara ett par enstaka människor ute...men när vi kom hem och jag kom lite före Monika i backen upp till huset så såg jag hur två negrer gick över gården mot huset. När jag kom upp för backen så gick dn ena in i huset och den andra stannade kvar utanför...jag fortsatte gå för jag hade ju Monika med mig så jag blev inte rädd men när jag kom upp på trappan så ställde han sig för ytterdörren och bara stirrade på mig...då kom Monika ifatt och när han såg henne och hundarna så gick han åt sidan men ställde sig så vi fick tränga oss in...när vi kom in och hade stängt min dörr så hörde vi att han oxå gick in i huset. Monika frågade vad det där var för idiot och om han var dum i huvudet....jag ser ju inte skillnad på alla negrer i huset för alla ser likadana ut och jag tittar inte på dom heller så jag vet inte hur länge han har bott här eller om han precis har kommit. Det här gjorde att jag känner att nu törs jag inte gå ut när det blir kväll eller gå ner i tvättsugan....det känns som man blir fånge i lägenheten och vad finns det för valmöjligheter i den här byn där alla lägenheter är fyllda med invandrare....jag kunde inte somna och tårarna bara rann och när jag väl somnade så vaknade jag varje timme och kände hur paniken kom....just nu vill jag bara lägga mig i fosterställning och aldrig mer vakna...men jag ska försöka ta nya tag, gå ut i solen och tvinga mig själv att vara som vanligt för annars fastnar jag i det här och det vill jag inte.Kanske gör mina tidigare upplevelser av män att jag reagerar starkare än andra men jag vet vad män är kapabla att göra så jag tar inga risker...det finns bara en man jag litar på och har förtroende för, där känner jag att han skulle aldrig göra någon illa och aldrig har någon någonsin tidigare sagt att han finns där....även om jag aldrig skulle behöva ringa efter hans hjälp så bara känslan av att han finns där gör mig så mycket tryggare....för mig är han den finaste som finns.