marithape carpe diem

Sov alldeles för länge idag...vaknade när klockan var nästan halv fem. Inte mycket mer att göra än att duscha, äta och åka och jobba igen....våran lilla söta gumma fyllde 105 år idag...helt klar i huvudet i morse när vi var hos henne. Svårt att tänka sig att man kan bli så gammal...men vad har man egentligen för liv då, det säger hon oxå hon ville ju inte ens bli hundra. Började gårdagens jobb med ett dödsfall...inte den bästa starten på en natt. Den där oron jag känner i kroppen stör mig oxå...känns precis som när jag var tillsammans med C....den där oron när jag inte visste vad som skulle hända...en knut i magen och tårar som bränner hela tiden. Oron för den där operationen som var mer komplicerad än jag trodde, oron för att jag känner en rädsla för han, den finaste...varför gör jag det? oron för mamma och hur hon ska klara sig när jag åker till Frostviken....är jag egoistisk som åker när hon behöver mig? Känslan av att vara fånge i den här förbannade lägenheten...jag kan gå ut på dagen men går jag ut på kvällen så törs jag inte gå in igen om dom är härutanför...och när vet jag att dom inte är det? Hur det har blivit, att man inte kan känna sig trygg längre vare sig man är ute eller hemma...vaknar flera gånger på natten och tycker att jag hör ljud och har dörren till vardagsrummet låst och likaså dörren till sovrummet...men ändå kan jag inte slappna av. Kanske därför jag sover så bra på dagen...då är det lättare att slappna av.Väntar bara på att det ska bli inbrott i lägenheten när jag jobbar för dom ser ju när jag åker och han med dom otäcka ögonen sitter ofta och ser i fönstret när jag kommer hem på morgonen...men han har inte kommit ut nåt mer sen jag hade hunden med mig. Jag har ju ändå så mycket att vara tacksam och glad för....mina underbara barn,härliga barnbarn, min mamma, mina fina syskon, underbara vänner...så mycket kärlek....