marithape carpe diem

Jäkla nätter att jävlas med mig...jag har inte somnat före 3 en enda natt och i morse fick jag kliva upp halv sju för att jag skulle med mamma till usö. Det var en zombie som släpade sig ut till duschen för att vakna...det flöt på bra på usö och transplantatet sitter fint trots den där jäkla bakterien, men om hon återfår synen är svårt att säga då grönstarren finns med i bilden. Vi var iaf hemma strax efter 12 och jag hjälpte henne att värma maten och diska och eftersom det skulle vara nån underhållning på treskillingen på em och promenad med röda korset så körde jag ner henne till entren så hon följer med dom och inte bara går och lägger sig hela tiden. Jag hade lovat Nina att köra henne till ica och Lådan så det var bara att fortsätta till henne och efter det hämta Charlie på dagis och sen till Rolf för lite behandling....fan vad ont det gör när han sätter armbågen i rumpan...där sitter muskler som är stenhårda och måste mjukas upp...ibland tror jag att jag ska gå av på mitten när han trycker och böjer, men jag känner att det gör nytta så då får han fortsätta...eftersom äldsta dottern fyllde 40 idag,( hur fan kan hon bli det, det var ju det jag fyllde nyss....eller var det ett tag sen kanske ;) det känns som hon kommer ifatt mig :D ) så for vi ner till Storå och grattade henne....klockan var över åtta när jag lämnade Charlie och skulle åka hem...men det var naturligtvis svart på gården så jag kände att det gick inte...jag kunde inte för allt i världen gå förbi dom där ...så det återstod bara att snurra på byn och försöka övertala sig själv att det går bra, det går fint gå bara...men den ångest jag kände just då över att behöva ens känna såhär tog överhanden och tårarna bara rann...men så dök det upp en bil bakom mig när jag åkte mot gruvbacken så jag skulle se om det var lugnt...först såg jag inte vem det var, men det var ju han, den finaste jag vet så jag stannade och han blev återigen min bodyguard....jag är så jäkla tacksam att han finns, och jag hoppas att han förstår det...han och mina söner, de enda män jag litar på till hundra procent.