marithape carpe diem

Det blev en lång sovmorgon idag....det tar på krafterna att umgås med 5 illbattingar, men varje minut med dom är värd all trötthet. Jag fick ärva två par byxor av sonens sambo...hon är dessutom kortare än mig så det känns som en extra bonus i den här viktminskningen. Jag väger mig inte utan mäter istället och nu har jag gått ner 4 storlekar ...känns helt underbart men samtidigt blir jag lite rädd eftersom jag och även yngsta dottern haft ätstörningar...jag känner att jag kan falla tillbaka, väntar i det längsta med att äta...det går oftast en hel dag innan jag äter nåt... inte bra jag vet...men det är som nån lyckokänsla när man kan låta bli att äta och när jag väl äter nåt så är det lchf, annars kan jag vara utan hur länge som helst. När jag var 19 år så hade jag 12 år på kläder och alla byxor var för korta eller var dom bra i längden så var dom för stora för övrigt..tror inte att jag hamnar där igen för nu är jag medveten om att jag har en ätstörning och kan stoppa det när det går för långt...har koll på lillungen oxå för där är det samma tendens. Annars längtar jag bara till juli och när jag får åka till mitt paradis....så underbart att bara få vara, jobba med världens bästa och slippa alla jävla måsten. Äldsta dottern hade ringt till mormor i helgen och det hon undrade över var vart jag var nånstans...tycker inte att jag behöver tala om vart jag åker även om hon är min mamma ...men ibland känns det som att jag aldrig kommer att få ha ett eget liv...först mina barn och sen när dom klarar sig själva så får jag bli mamma åt min mamma...kan jag ha modet att stanna i Frostviken? Stanna hos alla underbara....och få leva på riktigt för första gången...