marithape carpe diem

Hade mobilen på väckning halv ett...men som vanligt så snozade jag till halv två...kvart i två ser jag ett sms från Erik att vi ska träffas hos mamma halv tre...igår var det halv fyra. Typiskt Erik, där svänger det fort och det är bara att anpassa sig...ADHD kan vara en tillgång, men är oxå en jävla belastning för dom som är i dess närhet...fick väl hoppa i kläderna fort som fan och åka ner så där försvann den dagen...mamma hade legat väldigt lågt i socker i går kväll..2,9 och strax över 3 så jag åkte och köpte honung och söt saft som dom kan ge henne för att snabbt få uppsockervärdet...jävla skitdiabetes som hoppar hur som helst :( Det är så jäkla mycket jag behövde göra här hemma för det är verkligen ett hem i förfall...har inte haft ork till nånting men nu får jag fan rycka upp mig och ta tag i det....kläder spridda överallt 10 par jeans slängda i varenda rum...jag får ju skämmas om det kommer nån....jag fick ett recept på ostbollar av Anna så det har jag provat idag...med ett glas rött, det skulle gärna vara det till dom skrev hon och då lyder jag såklart ;) känns som jag behöver det efter den här jobbhelgen...känns som att det är vi på natten som ska lösa alla problem som kunde så mycket lättare ha lösts på dagen...men så är det alltid...så lätt att låta nån annan ta hand om problemen, måtte jag aldrig bli så gammal att jag behöver hjälp från hemtjänst eller hemsjukvård, det finns alltför många som bara ser det som en inkomstkälla och inte förstår att det är människor vi jobbar med.....

Min älskade lilla prinsessa Wilma fyller 10 år idag...så ofattbart att hon redan är så stor...första barnbarnet och den mest underbara tjej...när hon var liten så var hon hos mig minst en gång i månaden från hon var 3 månader....hon var som en liten docka och så snäll och alltid glad. Lättare unge att ha fanns inte....jag älskar att ha henne här och nu är det så mysigt när hon börjar bli så stor och berättar saker om kompisar och skola, vi kan ligga i soffan och prata till långt in på natten :) Vi ska åka ner och fira henne på lördag då hon är ledig från skolan och pappa och Linda är lediga :) 

Idag har solen hittat tillbaka hit efter att ha varit i Norrland en tid...men det känns ibland som den kunde stannat där och regnet fått ösa ner här så man slipper se alla invandrare som ockuperar gården så jag inte kan gå ut...och går jag ut så kommer jag inte hem igen...helt jävla sjukt och den där idioten med ögonen som är så jäkla otäcka han sitter varje morgon vid fönstret när jag kommer hem, men nu kommer han inte ut längre iaf...men obehagligt är det för jag vet aldrig om han börjar igen eller vad som finns innanför dörren....det börjar bli ohållbart men än vet jag inte vad jag ska göra....jag vet att jag kan ringa den finaste men jag vill inte vara en börda för han heller....det är nog mitt största hinder här i livet....jag kan själv, klarar mig själv....så svårt att ta hjälp från nån annan....så svårt att erkänna att nu fixar jag inte det här...så mycket som får mig att må dåligt i det här boendet, men som jag inte säger till nån....hur ska jag lära mig det?