marithape carpe diem

Den sista jobbnatten gick riktigt fort...det gör den när jag jobbar med E....så tokigt det blir alltid när vi jobbar tillsammans, men när vi är lika virriga båda två så kan det inte bli annat. Men roligt har vi på våra nattpass och det reder ut sig till slut även om det tar sina omvägar....det kan bli några mil extra med glömda nycklar och jackor.I morse var polisen på ett ställe där vi har en vårdtagare...ett riktigt otäckt ställe med knarkare och annat skit så man vet aldrig vad man möter där...husägaren kom oxå dit och följde med poliserna in där...det här jobbet har blivit allt tuffare med åren, vi ska kunna hantera det mesta och tvingas gå in i situationer som vi egentligen inte har utbildning för...men vi är ett bra team på 3 undersköterskor och 3 vårdbiträden och ett bra samarbete med våra underbara sköterskor så det mesta löser sig.

Satt mobilen på väckning 13 idag, men då jäklar gick det bra att sova...när jag inte skulle det. Vaknade halv tre och ringde ner till mamma och talade om att jag var sen men skulle komma....eftersom jag inte varit där på hela veckan så fick jag ju höra vad långsamt det hade varit och hur ledsen hon var efter läkarbesöket i onsdags...synnerven är förstörd på det andra ögat oxå så det blir inte bättre än så här....så nu var det nere i botten igen...det sista jag behövde just nu. Men nu har jag gjort allt som hon tyckte hade blivit eftersatt  den här veckan och lovat att komma på torsdag igen...måste ta ut mediciner till henne så hon klarar sig när jag är i Frostviken. En fin vän ringde igår och ska komma upp till Paradiset några dagar när jag kommit dit, det blev jag så glad för....Ska bli så skönt att komma upp dit och försöka hitta mig själv...jag vet inte längre vem jag är...eftersom jag gömt mig så länge och bara levt för mina älskade ungar så har jag tappat bort mig själv efter att ha tappat så mycket i vikt och börjat leva igen....men vad betyder det när jag tappat bort mig själv och min identitet på vägen....nu måste jag försöka dra i bromsen....så mycket som förvirrar mig och jag inte förstår...men jag vet att jag behöver ingen som sänker mig ytterligare...det är svårt nog att kravla sig upp ur det här svarta hålet som det är....

I morgon ska jag åka ner och träna igen och köra plankan...plankan gör jag varje dag och nu klarar jag över 1 minut gånger 3...jobbigt är det men det ger resultat och varje gång jag ser hur kläderna blir större så ger det en extra kick att fortsätta....Jag vet att jag är värd mer än vad jag ser just nu och det kommer att bli bra till slut...ingen kommer någonsin mer att kunna såra mig, den som gör dåliga val i livet får försöka förstå det själv, jag har gjort mina och det kommer aldrig att upprepas.