marithape carpe diem

Vilken jäkla natt...somnade vidhalv sex och vaknade halv åtta...tankar som bara snurrar i huvudet..känslor som jag inte kan styra hur gärna jag än vill...varför ska allt vara så svårt. somnade igen vid niotiden och sov till halv ett så nu väntar väl ännu en sömnlös natt...jag får fan inget gjort här hemma, var ner till mamma och vek sista tvätten och fikade med henne....ångest över att lämna henne oxå...tänk om nåt händer och jag är 76 mil bort...nej jag får inte tänka så...men det sitter kvar det där när pappa dog när jag var i frostviken...det är 5 år sen nu.

Inte ett skit har jag packat...inte ens tagit fram nåt...det har aldrig känts så motigt att åka som i år, det kunde jag aldrig föreställa mig att det skulle göra...det har ju alltid varit den bästa tiden på hela året och så är det bara en stor klump i magen och tårar som kommer utan att jag kan hejda det....kommer att vara långa mil innan jag åtminstone kommer fram till Åsarna där Ankie och Anna möter upp och följer med några dagar till Gäddede....det kommer kanske att kännas bättre när jag är där...förhoppningsvis är det så och veckorna går fort, det brukar dom göra...om jag inte var så jävla feg så skulle jag åka och ge en kram till den finaste innan jag åker, men det får bli en kram i tankarna istället.....